När jag var sex och ett halvt år, en dag i mars 1969, så satt jag på min vanliga plats i lekskolan och hade fruktstund. Vi hade precis avslutat att klippa snöflingor och fröken hade berättat det fantastiska med att ingen snöflinga var den andra lik, vare sig de var i papper eller kom ner från himlen.
Den här dagen hade jag en apelsin med mig och satt och pillade bort knoppen uppe på den medan fröken läste en saga. Då upptäckte jag ett underbart mönster under knoppen, och det såg precis ut som en snöflinga Jag viftade ivrigt med handen för att få frökens uppmärksamhet, men hon ignorerade mig.
Det var inget ovanligt, eftersom jag ofta fick höra att jag var för pratig, näbbig eller för nyfiken och skulle lära mig vänta på min tur eller helt enkelt vara tyst. Till slut kunde jag ändå inte hålla mig eftersom jag verkligen trodde att hon skulle bli glad den här gången.
- Fröken, fröken det finns snöflingor på apelsiner också! Under knoppen. Då strök hon sig över förklädet, tittade runt på alla barnen utom mig och var alldeles röd i ansiktet när hon långsamt betonade vartenda ord.
- Titta på Suzanne! Hon kan inte sitta still, vara tyst eller låta bli att förstöra för er andra. Därför kommer hon nog inte kunna att börja i skolan till hösten, då måste man vara skolmogen. Snöflingor på en apelsin, har ni hört så dumt?
Därefter sökte hon min blick och jag la sakta ner min frukt på servetten och skämdes. Jag började ändå skolan, jag varvade själva byggnaden några gånger i veckan. Eftersom en annan flicka och jag redan kunde läsa så hade vi irriterat vår lärarinna så mycket på grund av det att klasskamraten och jag fick ut och springa runt skolan när det var svenskalektioner. Andra gånger bara för att jag var odräglig.
Den här dagen hoppades jag på en snar inropning eftersom klassen kanske skulle få mera glitter till julpysslet som vi skulle fortsätta med. Jag älskade glitter.
Man brukade se på Frökens hår när hon blev upprörd. En hög, tuperad irritation som gungade med även om hon bara knapp märkbart rörde på huvudet. Jag gick efter inropningen och satte mig i min bänk och väntade på att Fröken skulle ge oss klartecken för att få hämta våra gipsänglar.
- Ni barn vid fönsterraden börjar med att hämta era änglar, men Suzanne kan komma fram till mig direkt.
Framme vid katedern så bad hon mig att gå ut och springa igen. Jag tittade noga på hennes hår och förstod att hon menade allvar, men undrade i alla fall.
- Uppkäftig som vanligt.
- Fröken, vad har jag gjort?
- Passar det inte att komma in direkt efter rasten, så kan du lika gärna vara kvar. Jag säger till en kamrat att hämta dig när vi ska till matsalen. Ut, sa jag!
Så fortsatte min skolgång. Jag var ett irriterande, ifrågasättande och alldeles för livligt barn som pratade, skrattade och sjöng alldeles för mycket. När jag tänker tillbaka så undrar jag varför jag aldrig gav efter, men jag tyckte om att räcka upp handen och kunna saker och ha följdfrågor och funderingar över lärarnas svar.
Jag var ett sådant hopplöst barn hette det, men som man tyvärr inte kunde skicka till obs-klassen eftersom jag inte hade inlärningsproblem. Detta var något som min mamma ofta fick höra och varje gång reagerade hon som en lejoninna och försvarade mig.
- Min dotter har vad jag vet aldrig varit elak eller på något vis förstört era lektioner. Ni har från början retat er på att hon redan kan läsa och skriva och är nyfiken av sig.
I fjärde klass hamnade jag i en skola på landet. Då vårt rektorsområdet var bland det största i kommunen så blev bland annat eleverna på vår skola förfrågade om att gå mellanstadiet i en skola utanför staden. De behövde fler elever och då vi erbjöds skolskjuts och allt verkade så roligt tyckte jag och ytterligare ett tiotal barn att vi skulle gå fjärde, femte och sjätte klass där.
Det blev inte som vi hade tänkt oss eftersom att i Lundby Kyrkskola var det mesta förbjudet. Äpplena på träden (och för all del även fallfrukten) fick vi inte röra. Vi fick aldrig, oavsett årstid, vara inomhus på rasterna. När det regnade eller snöade fick vi stå under taket på samma ställe som soptunnorna förvarades. Jag bestämde mig då för att skriva en insändare till B.O (Barnens Ombudsman) som hade en daglig spalt på Expressens sista sida om hur vi hade det på skolan och vad den hette, sen undertecknade jag den med Jungfrun-62.
Någon vecka senare var den antagen och familjen gladdes med mig då de både tyckte att jag varit modig och samtidigt skrivit väldigt bra. De tyckte inte min lärare, rektorn i stora rektorsområdet och heller inte skolsköterskan. Klassen hade lektion i svenska när det knackade plötsligt på dörren. Det var rektorn som kom in, så vi reste oss som brukligt och hälsade. De få tillfällen han besökte klasserna så var det något viktigt som skulle avhandlas så då fick man niga, bocka och säga god dag.
Han hälsade tillbaka och viskade sedan något till min lärare som pekade åt mitt håll. Jag hade nyss varit och vässat min penna och strecket som förstörde hela sidan i min övningsbok när jag blev kallad fram till rektorn visade att jag måste ha blivit dödsförskräckt. Jag fick gå framför skolsköterskan och rektorn upp till lärarrummet och väl därinne stängde de dörren och bad mig sitta ner.
Att jag hade skämt ut skolan var oförlåtligt, men att underskatta alla vuxna var nästan värre. För trodde jag verkligen inte att de skulle ta reda på vem "Jungfru-62" var? Det fanns ju bara tre klasser, varav en där eleverna är födda 1962 och bara jag som var född i jungfruns tecken.
Att sitta ensam tillsammans med två av de strängaste vuxna som gick att hitta i Västerås var bland det mest fasansfulla jag har varit med om. Mina föräldrar som alltid hade uppmuntrat mig och mina syskon att ha egna åsikter, tankar och värderingar fanns såklart inte med. Dessa "skolvuxna" hade sett till att jag skulle själv få stå till svars.
- Jag skrev som jag tycker att det är här på skolan, svarade jag till slut efter alla frågor. En del kanske skriver "En tjej på 10 jordsnurr" när de letar efter brevvänner i Kamratposten.
- Vi börjar faktiskt undra om vad det är för fel på dig, Suzanne. Nu kommer vi ta kontakt med dina föräldrar och sedan får vi se vad det här blir för konsekvenser. Om du kan få bo kvar hos dem överhuvudtaget.
Hur jag kom ner från det unkna lärarrummet minns jag inte. Jag kommer heller inte ihåg så mycket mera av min sista tid på Lundby Kyrkskola än att jag ständigt hade ont i magen och huvudet tills jag bytte skola.
Jag kom till S:t Ilians skola som låg under Jakobsbergs rektorsområde och där var den lysande och alldeles fantastiska humanisten Harry Larsson rektor och min skolgång blev mycket roligare. Roligt, men lika rörigt omkring och inom mig, Jag hade fortfarande svårt att sitta still, pratade och frågade alldeles för mycket, men jag kände mig mer harmonisk.
Så har det fortsatt. Jag är fortfarande rastlös, nyfiken, ifrågasättande, glad, men blir lätt nedstämd och det varvas om vartannat. Det som präglades hos mig under skoltiden (och det jag lovade mig själv) var att aldrig glömma bort hur det känns att vara barn, aldrig sluta vara nyfiken och bara fortsätta att fråga mera.
Att inte alltid kunna sitta still och fundera ytterligare över hur saker förhåller sig kan faktiskt betyda mer än att man bara är hopplös och uppkäftig.
