Bland annat reklam

Från år 2006

"Det är nästan som reklam", sjunger Stefan Sundström och berättar hur mamman/kvinnan i familjen sjukskriver sig och åker in till stan för att få rå sig och vara sig själv för en dag. 

Hon råkar få syn på pappan/mannen som det visar sig också har tagit en day-off. Kvinnan som ser sig själv i skyltfönstren och sin man med nya ögon, blir glad och det är nästan som reklam. 

Jag brukar också medverka i reklamfilmer och naturligtvis är de egenproducerade. De är inte ett dugg glamourösa, mera sådär så att de flesta skulle kunna känna igen sig i dem. Vid matlagning, på promenader, tillsammans med ett gott sällskap, bra musik med hög volym på eller vid meditation, you name it.

Sådana reklamfilmer är sköna pauser emellan alla de draman och thrillers som dagligen möter mig både genom etern och på riktigt. Det sköna med det hela är att inte är en verklighetsflykt, utan i stället en "verklighetshämtare". Man känner sig till och med vacker ibland.

För annars är man rätt ful. Är blek, har en dålig (eller ingen) frisyr, är blemmig och ingen fuktighetskräm eller foundation i världen hjälper, för man är grå helt enkelt och det har inte blivit vinter eller snöat ute ännu även om det står december i almanackan. 

Men när man sitter så som jag gör precis nu, lutad över min laptop och skriver och biter mig i läppen ibland då är man inte bara med i en reklamfilm, man kan till och med få en snabb känsla av att vara lite Carrie i Sex and the City. Det kanske beror på att jag har mitt blöta hår invirad i en handduk, skriver på en bärbar dator och röker snabba bloss på min cigarett samtidigt som jag bloggar. Någon annan liknelse med henne finner jag verkligen inte, även om jag också för all del tycker mig vara unnad en egen spalt. 

Jag kan nog också vara frågande till happenings i livet och mycket lockhårig om det skulle behövas, dessutom skulle jag skriva sprudlande om livet i Västerås och allt som händer här. Folk skulle nog både häpna, tvivla och slå sig på knäna av skratt samtidigt som detsamma skulle fastna i deras halsar och det är möjligt att de skulle tro att jag hittade på, men se det var just det jag inte skulle göra.

Till den dagen kommer ska jag fortsätta att iakttaga, producera reklam samt försöka ta mig till Stockholm och titta på Doktor Flinck som Doktor Glas.

Edit: I blogginlägget från 2006 nämns dramer och thrillers. Dessa uppstod då högerextrema individer förföljde vår familj under en längre tid och gjorde livet surt och jobbigt på många vis.

När Karin och jag lovade att aldrig bli kärringaktiga

Blogginlägg från 11 december 2003

Karin och jag skulle aldrig prata om extrapris på kaffe, tala med bred västmanländska, skrocka mörkt eller lyssna på dansband när vi blev medelålders. Vi skrämde upp oss själva genom att spela roller som olika kärringar och fyrtionågontingåldern var värst. Vi sa jaaa, med långa inandningar och blåste ut röken så där som bara trötta tanter kunde.

Vi drack litervis med O´boy i veckorna och doppade med Brandt´s skorpor som egentligen var hennes mammas och tände cigaretter på brödrostar, men icke något kaffe kom över våra läppar. Never.

Att låtsas vara rikemansbarn var också spännande. Vi kunde sitta på bussen och prata länge om de nya swimmingpoolerna våra fäder hade anlagt och gå av en hållplats före den riktiga, för att folk skulle tro att vi bodde på Ormberget och var välbeställda.

Karin och jag låtsades och övade för livet när vi antog olika roller, intervjuade varandra eller gjorde långa pjäser som vi spelade in. För det mesta föreställde vi värstingar (även om begreppet ännu inte var uppfunnet) och komponerade samtidigt låtar som var sorgligare än shillingtryck, men med moderna ord såsom bängen, istället för polisen. 

När filmatiseringen av romanen Rötter gick på tv så gjorde vi en alternativ variant med sång och det hela finns också dokumenterat på ett kassettband någonstans här på Herrgärdet. Banden med jazzslingor där Karin bemästrade pianotangenterna och jag introducerade det hela med: "Godafton mina damer och herrar! Ikväll bjuder vi på det ena och det andra" är tyvärr försvunna.

Och visst började vi dricka kaffe så småningom, men aldrig att vi har pratat extrapris om detsamma som vi trodde att man automatiskt skulle göra när man blev tant. Vi bara är och nuförtiden mest värstingmammor. På låtsas.

När jag var på väg att bli en kaninkokerska

Plura har varit min länge. Han har bara inte vetat om det

Blogginlägg från 2000-12-05

Läste i en tidning the other day, om en kvinna som hade börjat att jaga. Under tiden hon läste in sin jägarexamen fick hon av sin lärare tipset om att använda ett "mantra".

- När du siktar mot ditt byte så skall du upprepa orden; Du Är Min, Du Är Min  innan du skjuter. Hon hade gjort så och fick en god jaktlycka tack vare det.

I går när jag var och lyssnade på Eldkvarn på Smalls så bestämde jag mig för att prova mantrat på Plura. För herregud om han bara visste hur mycket kvinnan i hans liv jag är! Tänk om han förstod hur lycklig jag skulle kunna göra honom, begripa hans konstnärssjäl, uppmuntra och inspirera honom.

Så det var inte bara för min egen skull som jag stod där och fokuserade honom när han sjöng "Kärlekens Tunga". Det var, om jag ska vara helt ärlig, mest för hans egen skull.

- Du är min, Plura! Du är min, mumlade jag och jag märkte att han kände vibrationerna från mig och tittade åt mitt håll i publiken. En kompis skrek samtidigt i musiken att de var så djävla bra.

- Du är min, råkade jag svara kompisen, men jag tror inte att han uppfattade det. När spelningen var över efter fyra inropningar stod jag och var beredd på att Plura skulle kliva ner från scenen och krypa in i min famn. Men då såg jag istället hur Carla och de andra grabbarna liksom drog in Plura köksvägen.

Han såg förvirrad ut. Antagligen för att han kände att så starkt för att gå till mig utan att veta varför, men blev tvingad att följa med sitt band. Jag satte mig ner vid ett bord och väntade, upprepade mantrat tyst för mig själv och förstod att Eldkvarn inte skulle släppa honom så lätt. Men jag gav och ger inte upp, för jag vet att han nu längtar lika mycket som jag.

När jag lärde mig att leta efter ponnyer i Lituauen

Skrivet 2003

Det enda annorlunda med bussfärden från Vilnius till Kaunas var att vi då och då fick trängas med bönder på vagnar dragna av hästar på deras "E18". Annars var landskapet inte mer omväxlande än Västmanlands eget. 

Jag hade förväntat mig massor av den här resan, men ingenting av den blev som jag trodde, den blev mycket bättre. Min definition av bättre innebär alla sanslösa upplevelser, fantastiska människor och den oundvikliga konfrontationen av fattigdom och korruption. Det senare blev viktigt i samband när vi träffade personer vi hade att göra med i samband med vår praktik som marknadsförare inom Östersjöländerna. De var mitt emellan sin självständighet från Ryssland och önskan att gå med i EU. "Vanligt folk" kom som vanligt emellan.

När vår grupp från Sverige kom hem till hotellet, i princip varje kväll under två veckor, samlade vi oss i ett Kaviné som är en slags kombination av kafé, mindre restaurang och bar och låg i anslutning till vårt hotell. Det var en hemsk Kaviné. Flottet som låg längs väggarna förflyttades snabbt till våra kläder, vårt hår och våra slemhinnor. Detta var det Kaviné som ryssarna hade glömt att ta med sig. Ingen annanstans i Kaunas fanns det ett sådant motbjudande ställe och ändå var det där vi hängde för att samla kraft för att förberada/hålla ihop oss inför det som skulle kunna möta oss nästa dag.

Man mätte vin och vodka i gram, inte i centiliter. Vidare ställdes det (med en storslagna gester) fram neonfärgade sugrör i glas som var stötta lite här och var och man förväntades att se tacksam ut. Ibland kunde vi bli avundsjuka på varandra då någon fick en liten tårtduk under sitt vinglas, alla hade inte den turen. Vanliga vita servetter var delade två gånger och därefter klippta i små trevliga trianglar, men om man försökte använda dem som som sig bör, fastnade de bara i mungipan och hjälpte inte mycket. Ja, det var på detta Kaviné vi föredrog att hänga, i stället för att gå upp på respektive hotellrum och göra kväller.

Och så fanns den där trevlige mannen George från Kanada. Från alla seminarier, föreläsningar och konvent runt i om i Litauen är det honom som jag minns bäst. George representerade en kooperativ bank och vi fick glädjen att ta del av en föreläsning som han höll i Vilnius. Han levde efter devisen K I S S - Keep It Simple Stupid - som han menade hjälpte honom att glädjas i livet. George berättade också en story som jag vill återberätta eftersom att det är precis så jag vill uppleva med mitt liv.

Här kommer den.

"Det var en mor och far som hade två tvillingsöner. Den ene pojken var som oftast missnöjd, medan andra alltid tycktes att se det bästa i tillvaron. Föräldrarna var olyckliga över att de inte lyckades glädja den missnöjde sonen på något vis. 

När julen närmade sig bestämde de sig för att ge alla julklapparna till honom och kanske på det sättet få honom att bli gladare, den andre sonen skulle däremot inte få någonting. På julaftonen när den olyckliga pojken öppnat alla sina presenter så var han inte gladare än tidigare utan frågade i stället efter fler.

Den andra sonen, den gladare, undrade var hans julklapp fanns.
- Titta ut genom fönstret! uppmanade föräldrarna. Killen tittade ut och såg bara en stor hög med hästskit.
- Är det min julklapp? undrade han varpå han sprang ut och började hoppa i högen och kasta skit omkring sig.

Föräldrarna rusade efter och undrade vad i all världen han höll på med.
- Om det finns en hög med hästskit, så antar jag att det också måste finnas en ponny här någonstans."

Så förutom K I S S så älskar jag människor som letar efter ponnyer!

När jag lärde mig att leta efter ponnyer i Lituauen

Det enda annorlunda med bussfärden från Vilnius till Kaunas var att vi då och då fick trängas med bönder på vagnar dragna av hästar på deras "E18". Annars var landskapet inte mer omväxlande än Västmanlands eget. 

Jag hade förväntat mig massor av den här resan, men ingenting av den blev som jag trodde, den blev mycket bättre. Min definition av bättre innebär alla sanslösa upplevelser, fantastiska människor och den oundvikliga konfrontationen av fattigdom och korruption. Det senare blev viktigt i samband när vi träffade personer vi hade att göra med i samband med vår praktik som marknadsförare inom Östersjöländerna. De var mitt emellan sin självständighet från Ryssland och önskan att gå med i EU. "Vanligt folk" kom som vanligt emellan.

När vår grupp från Sverige kom hem till hotellet, i princip varje kväll under två veckor, samlade vi oss i ett Kaviné som är en slags kombination av kafé, mindre restaurang och bar och låg i anslutning till vårt hotell. Det var en hemsk Kaviné. Flottet som låg längs väggarna förflyttades snabbt till våra kläder, vårt hår och våra slemhinnor. Detta var det Kaviné som ryssarna hade glömt att ta med sig. Ingen annanstans i Kaunas fanns det ett sådant motbjudande ställe och ändå var det där vi hängde för att samla kraft för att förberada/hålla ihop oss inför det som skulle kunna möta oss nästa dag.

Man mätte vin och vodka i gram, inte i centiliter. Vidare ställdes det (med en storslagna gester) fram neonfärgade sugrör i glas som var stötta lite här och var och man förväntades att se tacksam ut. Ibland kunde vi bli avundsjuka på varandra då någon fick en liten tårtduk under sitt vinglas, alla hade inte den turen. Vanliga vita servetter var delade två gånger och därefter klippta i små trevliga trianglar, men om man försökte använda dem som som sig bör, fastnade de bara i mungipan och hjälpte inte mycket. Ja, det var på detta Kaviné vi föredrog att hänga, i stället för att gå upp på respektive hotellrum och göra kväller.

Och så fanns den där trevlige mannen George från Kanada. Från alla seminarier, föreläsningar och konvent runt i om i Litauen är det honom som jag minns bäst. George representerade en kooperativ bank och vi fick glädjen att ta del av en föreläsning som han höll i Vilnius.
Han levde efter devisen K I S S - Keep It Simple Stupid - som han menade hjälpte honom att glädjas i livet. George berättade också en story som jag vill återberätta eftersom att det är precis så jag vill uppleva med mitt liv.

Här kommer den.

"Det var en mor och far som hade två tvillingsöner. Den ene pojken var som oftast missnöjd, medan andra alltid tycktes att se det bästa i tillvaron. Föräldrarna var olyckliga över att de inte lyckades glädja den missnöjde sonen på något vis. 
När julen närmade sig bestämde de sig för att ge alla julklapparna till honom och kanske på det sättet få honom att bli gladare, den andre sonen skulle däremot inte få någonting. På julaftonen när den olyckliga pojken öppnat alla sina presenter så var han inte gladare än tidigare utan frågade i stället efter fler.

Den andra sonen, den gladare, undrade var hans julklapp fanns.
- Titta ut genom fönstret! uppmanade föräldrarna.
Killen tittade ut och såg bara en stor hög med hästskit.
- Är det min julklapp? undrade han varpå han sprang ut och började hoppa i högen och kasta skit omkring sig.
Föräldrarna rusade efter och undrade vad i all världen han höll på med.
- Om det finns en hög med hästskit, så antar jag att det också måste finnas en ponny här någonstans."

Så förutom K I S S så älskar jag människor som letar efter ponnyer!

Vad är det här för låttexter egentligen?

Det ena ger det andra och efter att ha lyssnat Siw Malmqvists kanske mest kända låt kom jag att tänka på några andra låtar med texter som verkligen tillhör det förgångna. Så det är med lika mycket allvar som med glimten i ögat jag presenterar några stycken.


Mamma är lik sin mamma ---> hela texten

"Mamma är lik sin mamma. Vi städar och vi skurar och vi fejar. Dammar av och sköter karl'n, hänger tvätt och snyter barn och skurar, dammar, städar, diskar, fejar."

Vilket ramaskri det skulle bli om någon skulle komma på att skriva och framföra en liknande låt idag. Mammarollen som en nedärvd hushållerska, liksom. 

Flottarkärlek ---> hela texten

"I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän. Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg. Haderian hadera, haderian hadera. Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg."

Bara en man kunde på den tiden skryta om att ha "en liten vän" i varje by eller hamn. Det skulle en man i och för sig kunna sjunga om idag också, men utan att bli kallad för saker som börjar på H och slutar på ora.


Sofia dansar go-go ---> hela texten

"Alla tycker hon är läcker, när hon vickar på sin häck är
alla vilda och Sofia dansar go-go. Varje karl blir yr och lysten,
det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera! Höften får den rätta darren när det rungar i gitarren och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål."

Jösses, vilket objektifierande! Stjärtar och tuttar - precis vad vi som var med på 70-talet fick ta del av ständigt och jämt, vare sig det gällde låtar och eller i det offentliga rummet. Det senare kunde visa sig genom nakna utvikningsbrudar från herrtidningarnas löpsedlar som hängde på kioskväggen när man skulle köpa sitt lördagsgodis. 

Sol och vår ---> hela texten

"När det är sol och vår och man är nitton år är det så lite man förstår. Och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår."

Jojo. Den här låten vann den svenska melodifestivalen år 1962 och två olika damer framförde den. Inger Berggren var då tjugoåtta år och Lily Berglund trettiofyra. Skulle det funka idag att ett par "tanter" tävlade med en sång som handlade om att vara en blåst tonåring som borde låsas in? Med Sanna Nielsen då kanske. Men vad skulle Zara Larsson säga?

Does your mother know that you´re out ---> hela texten

"You´re so hot, teasing me. So you´re blue but I can´t take a chance on a chick like you. That´s something I couldn´t do. There´s that look in your eyes, I can see in your face that your feelings are driving you wild. But you you´re only a child."

Björn och Benny, varför? Hur tänkte ni? Låten hade dessutom arbetsnamnet I Can´t do it under den första demoinspelningen. Kan inte vad? Förresten, jag vill inte veta... 

Däremot framhåller jag gärna låtskrivaren Peter Himmelstrands texter (som det känns som att artisten Orup har inspirerats av). Där finns vardag och vemod, kärlek och sorglöshet och en av mina Himmelstrands-favoriter är 

Gå och göm dej, Åke Tråk! ---> hela texten

"Ni som jämt vet det bästa och lyckas få det mesta trist och grått. Det stundar nya tider, det börjar sent omsider hända nåt. 

Ni trampar runt i degen och ställer er i vägen för allt nytt. Arma er, som har gått och glömt allt det ni en gång drömt.

Gå och göm dej, Åke Tråk! Ta ditt sura gäng och åk. Håll er undan, ända tills ni lärt er le"

Ja, det räcker liksom så. Inga anspelningar på gud vet vad och att flickor ska komma ihåg att gå hem. 

Fast jag måste ändå erkänna att jag älskar låten Hambostinta i kort-kort. 

Fenomen som i det närmaste är utrotade - på gott och ont:

- Bullar (där pärlsockret för längesedan har försvunnit) i plastpåsar som åker in och ut från skafferiet och skamlöst bjuds på tillsammans med svagt kaffe och/eller saft.

- Dadon, dadon rassel, rassel -ljudet när man kopplar upp sig på nätet via modem

- Á la carte tavlor där man trycker på en knapp för att beställa sin maträtt

- Tanter som sitter med mössan på inne för att "de ser så risiga ut i skallen". Idag är det ungdomar som har huvudbonader och bad hair days.

- Cafébiträden som frågar "Vad får det lov att vara?"

- Telefonbänkar i hemmen (oftast i hallen) som fortfarande används för bekvämare samtal

- Hälsningsfraserna Goddag och Adjö

- Folk på teven och radion som säger ve-ve-ve-punkt,  framför rekommenderade sidor på nätet 

- Sängar bäddade med överlakan och filt/täcke

- Träskor på fötterna oavsett årstid

- Andra sökmotorer än Google

- Handskrivna brev

- Pölsa och levergryta, serverade i skolans matbespisning

- Hopprep -och twistlekar hemma på barns gårdar eller gator

- Disketter att spara filer från datorn på

Att skapa är möten

Att lyssna på Gustaf Norén (musiker, låtskrivare och före detta medlem i bandet Mando Diao) i en tv-intervju eller
podcast är som att kastas in i mina egna tankar och/eller när jag som bäst håller på att prata hål i huvudet på folk.

Vad kom först, hönan eller ägget? Vad fan är musikkritiker för ett djävla jobb? Är all kommersialism dålig? "Mitt favoritord är "ÄR". Jag bara är, man kan bara vara är." Att skapa är möten.

För att det inte ska bli något missförstånd så jämför jag mig inte med denna artist och konstnär, utan känner bara igen mig i många saker jag har lagt märke till hos honom.

Till exempel i svadan som följer när Gustaf får en fråga och som i sin tur vinglar ut på alla möjliga sidospår som egentligen inte aldrig ger något svar. För någon annan än honom själv.

I ett reportage om familjen Norén på websidan Leva i Dalarna säger föräldrarna följande om sin son.

"– Gustaf hade kunnat bli politiker också. Han har åsikter och kan inte hålla tyst, säger Jan.
– Om han hade hittat något parti som passade honom. Annars hade han nog fått bilda ett eget, svarar Kerstin."

Ännu en igenkänningsfaktor då även jag är en åsiktsmaskin som inte kan hålla käften. 

Att starta ett eget parti hade aldrig funkat. Som politiker måste man följa stadgar och partiprogram, de får inte ruckas på ens om det är skarpt läge, så jag skulle ha blivit tokig och brutit mig ur redan innan det ens hade hunnit etablerat sig.

Undrar hur Gustaf Norén parti skulle vara organiserat. Jag ska försöka få tag i honom på något sätt och fråga om detta. Om han har lust att svara ska jag vara beredd på att lyssna länge, länge, länge och höra hur saker utvecklar sig under vägen till svaren. Det kommer funka för jag tror att jag gillar honom.

Fotograf Kanal 5

Normal?

Vad har Six Feet Under, American Beuty och True Blood gemensamt? Jo, manusförfattaren, producenten och regissören Alan Ball. När jag tittar på produktioner av honom så känner jag igen mig. Jag menar -  är det inte vanligare med dysfunktionella familjer, snarare än de funktionella?  

Det räcker med tonfallen, gesterna, förnekelserna och förhoppningarna i de konstellationer som inte alltid består av den lyckliga kärnfamiljen han presenterar. Man behöver inte vara en vampyr eller shapeshifter för det.

Som någon en av karaktärerna säger i ett avsnitten av Six Feet Under: "Det är inte normalt att vara så där normal. Att så kliniskt hålla ihop sig för att folk inte ska tycka att man är onormal..."

Tomas Alfredsson, Lars Norén och Lars von Trier är tillsammans med Alan Ball specialister på att skildra  "konstiga" människor som de flesta tittare (läs åtminstone jag) känner igen sig i och på det viset blir rollfigurerna normala. Åtminstone inom oss. 

Man vill hellre göra dem igenkännbara genom andra man har omkring sig, än att erkänna ens likheter med till exempel Jan Banan i Torsk på Tallin och hans kvinnosyn eller den überneurotiska modern i samma film som kräver och kväver sina barn med uppmärksamhet och  tacksamhetsskuld.

Och hur är det med hemligheter, har vi inte alla såna? Kan vi inte också bland kännas oss lite halvt paranoida för att folk ska få reda hur vi egentligen är? Jaså, inte det...

Dagens outfit

När vi började att dagboka (eller blogga som man har sagt i många år nu) i slutet av 90-talet så var det inte dagens klädsel man avhandlade i första hand. Istället skrev folk ungefär som inläggen på Facebook. Vad det skulle bli till middag, vad som hade hänt på jobbet, minnen från det förflutna, om ungar, hundar, katter och andra dagliga händelser. Några bilder kom aldrig på fråga eftersom webcams och digitala dito var något som man bara hade hört talas om, men aldrig sett. 

Jag har haft flera bloggar under åren. Några finns kvar, men ett par stycken är försvunna. Konstigt egentligen eftersom det sägs att inget försvinner ute i cyberrymden. En ligger säkert och skräpar ner på någon av Expressens nedlagda servar då jag bloggade för samma nättidnings Västeråsupplaga under en tid. Det för för övrigt en mycket rolig tid.

Nåväl. Jag tror emellertid att det har förekommit tre, fyra stycken uppdateringar om min klädsel genom åren, men aldrig när jag av någon anledning var uppklädd till tänderna. Om det senare ens hänt. Jo, det har ju såklart funnits tillställningar av bröllop, nyår och jämna födelsedagar, fast då har jag inte tänkt på att berätta om mina plagg eller kvällens make-up.

Hade internet funnits på 70-talet så är det mycket möjligt att min blogg hade handlat om dagens outfit. Om mina träskor och näverjacka och hatten som var kantad av korvaskinn. Dag efter dag tillsammans med blå mascara, svartsvart kajal, läppglans med smak av jordgubb och håret doftande av Timotej eller Öl-schampo.

Men nu är det nu. 

Jag är femtiofyra år och älskar kläder, men hatar att prova dem. Ofta slutar mina shoppingäventyr att jag skulle behöva andas i en påse och att jag kommer hem med liknande plagg som redan finns i garderoben, det vill säga sånt som jag trivs i och i den okulörta färgen svart. 

Det betyder att min walk in closet (har faktiskt en liten sån) består av i princip samma lika persedlar och att dagens outfitbeskrivning lika gärna skulle kunna vara den som jag beskrev i något inlägg år 2002 eller 2013, 

I alla fall. 

På överkroppen (eller skriver man som överdel?) bär jag en svart tunikaklänning i bomull/polyester från Women Collection by KappAhl. Byxorna som är lediga och sköna i form av sortimentet mjukisbyxor är också svarta, och av märket Champion. Skorna som jag valt ut att sätta fötterna för dagen är ett par bekväma träskor av svensk kvalitet, och de är inköpta på Jula. 


Ja, så ser jag ut den tredje fredagen i september år 2016, men kommer inte att lägga ut någon bild som bevisar detta. Som om någon skulle bry sig.

Att lägga av

Att befinna sig in the quitting smoking phase är gräsligt, även om det bokstavligen inte handlar om såna rökverk utan "bara" vanlig tobak. Även denna gång sitter ett plåster på min arm som pytsar ut 21mg nikotin om 24 timmar och jag vet att det kan fungera. 

Till exempel förrförra gången då jag blev rökfri i nästan tre och ett halvt år efter att ha haft plåster på under en knapp vecka. Jag gick sedan lyckligt ut som nyfrälst ickerökare och ville nästan missionera om det, sen tog jag mig ett återfall som nu varat i över tre år.

Under den rökfria tiden så kände jag aldrig något sug. Det var som om jag nyss hade släckt en cig. Mätt och nöjd med den känslan tillsammans med vänner och bekanta som lojt satt och rökte på uteserveringar, tillställningar och andra förnöjsamheter fanns också jag som inte alls stördes av stigande rökslingor eller långa utblåsningar. Tyckte bara att det såg tryggt och vanligt ut.

Det är dit jag vill komma igen. Att ständigt känna mig "nyfimpad" och för alltid vara mätt på nikotin, men fortfarande fladdrar bilden med att jag sitter med en kopp kaffe och cigpaket framför mig, och den är så rofylld och självklar i mitt liv att jag får tårar i ögonen bara att skriva om det.

Så det måste få bli plåster på en tid framöver och inte tänka på ickefrågan - varför ska det vara så farligt och dyrt att röka?

Svammel i etern - nu går vi pod-bananas

Nu ska vi äntligen till å `sta, Sussi och jag. Göra en podcast där det ska svamlas bland reflektionerna, fnissas och möjligtvis kommer vi också ula (ett annat verb för böla och liknande) en smula. 

Ämnen har vi så att det räcker, det har om inte annat visat sig när vi varit ute på våra roadtrips som ofta gått till inlevelsemuséet Verket i Avesta eller bara på väg mellan hit och dit med Sussis peruanska nakenhundar därbak i bilen. Det har även förekommit djupa samtal under hårt arbete ute i Lycksta där min namne bor, som vidare uppluckrats med sarkastiska kommentarer under siestan på verandan med varsin cig mellan fingrarna.

Sussi har dessutom haft spännande arbeten genom åren, bland annat som tv-makare och lastbilschaufför, medan jag har figurerat i poster som t ex mentalskötare och trappstäderska. Jag menar, vi har ju erfarenheter...

I alla fall har vi kommit fram till att våra resonemang och betraktelser även kanske kan intressera och roa andra. Eller inte. Hursomhelst så blev vi påhejade av ett par stycken som tyckte att vår idé om att prova detta nya (nåja) sociala media podradio (som det heter på svenska) var roligt. 

Så nu är det egentligen "bara" det praktiska kvar - nämligen att fixa gott ljud, försöka ses och prata in samtidigt och inte bara sitta och skicka filer till varandra. Slutljud och mix kommer i alla fall min dotter Erika att sköta om, så det känns tryggt.

Hur är det, tror du att du kommer att lyssna om podradion blir verklighet?