Bland annat reklam

Från år 2006

"Det är nästan som reklam", sjunger Stefan Sundström och berättar hur mamman/kvinnan i familjen sjukskriver sig och åker in till stan för att få rå sig och vara sig själv för en dag. 

Hon råkar få syn på pappan/mannen som det visar sig också har tagit en day-off. Kvinnan som ser sig själv i skyltfönstren och sin man med nya ögon, blir glad och det är nästan som reklam. 

Jag brukar också medverka i reklamfilmer och naturligtvis är de egenproducerade. De är inte ett dugg glamourösa, mera sådär så att de flesta skulle kunna känna igen sig i dem. Vid matlagning, på promenader, tillsammans med ett gott sällskap, bra musik med hög volym på eller vid meditation, you name it.

Sådana reklamfilmer är sköna pauser emellan alla de draman och thrillers som dagligen möter mig både genom etern och på riktigt. Det sköna med det hela är att inte är en verklighetsflykt, utan i stället en "verklighetshämtare". Man känner sig till och med vacker ibland.

För annars är man rätt ful. Är blek, har en dålig (eller ingen) frisyr, är blemmig och ingen fuktighetskräm eller foundation i världen hjälper, för man är grå helt enkelt och det har inte blivit vinter eller snöat ute ännu även om det står december i almanackan. 

Men när man sitter så som jag gör precis nu, lutad över min laptop och skriver och biter mig i läppen ibland då är man inte bara med i en reklamfilm, man kan till och med få en snabb känsla av att vara lite Carrie i Sex and the City. Det kanske beror på att jag har mitt blöta hår invirad i en handduk, skriver på en bärbar dator och röker snabba bloss på min cigarett samtidigt som jag bloggar. Någon annan liknelse med henne finner jag verkligen inte, även om jag också för all del tycker mig vara unnad en egen spalt. 

Jag kan nog också vara frågande till happenings i livet och mycket lockhårig om det skulle behövas, dessutom skulle jag skriva sprudlande om livet i Västerås och allt som händer här. Folk skulle nog både häpna, tvivla och slå sig på knäna av skratt samtidigt som detsamma skulle fastna i deras halsar och det är möjligt att de skulle tro att jag hittade på, men se det var just det jag inte skulle göra.

Till den dagen kommer ska jag fortsätta att iakttaga, producera reklam samt försöka ta mig till Stockholm och titta på Doktor Flinck som Doktor Glas.

Edit: I blogginlägget från 2006 nämns dramer och thrillers. Dessa uppstod då högerextrema individer förföljde vår familj under en längre tid och gjorde livet surt och jobbigt på många vis.

När Karin och jag lovade att aldrig bli kärringaktiga

Blogginlägg från 11 december 2003

Karin och jag skulle aldrig prata om extrapris på kaffe, tala med bred västmanländska, skrocka mörkt eller lyssna på dansband när vi blev medelålders. Vi skrämde upp oss själva genom att spela roller som olika kärringar och fyrtionågontingåldern var värst. Vi sa jaaa, med långa inandningar och blåste ut röken så där som bara trötta tanter kunde.

Vi drack litervis med O´boy i veckorna och doppade med Brandt´s skorpor som egentligen var hennes mammas och tände cigaretter på brödrostar, men icke något kaffe kom över våra läppar. Never.

Att låtsas vara rikemansbarn var också spännande. Vi kunde sitta på bussen och prata länge om de nya swimmingpoolerna våra fäder hade anlagt och gå av en hållplats före den riktiga, för att folk skulle tro att vi bodde på Ormberget och var välbeställda.

Karin och jag låtsades och övade för livet när vi antog olika roller, intervjuade varandra eller gjorde långa pjäser som vi spelade in. För det mesta föreställde vi värstingar (även om begreppet ännu inte var uppfunnet) och komponerade samtidigt låtar som var sorgligare än shillingtryck, men med moderna ord såsom bängen, istället för polisen. 

När filmatiseringen av romanen Rötter gick på tv så gjorde vi en alternativ variant med sång och det hela finns också dokumenterat på ett kassettband någonstans här på Herrgärdet. Banden med jazzslingor där Karin bemästrade pianotangenterna och jag introducerade det hela med: "Godafton mina damer och herrar! Ikväll bjuder vi på det ena och det andra" är tyvärr försvunna.

Och visst började vi dricka kaffe så småningom, men aldrig att vi har pratat extrapris om detsamma som vi trodde att man automatiskt skulle göra när man blev tant. Vi bara är och nuförtiden mest värstingmammor. På låtsas.

När jag var på väg att bli en kaninkokerska

Plura har varit min länge. Han har bara inte vetat om det

Blogginlägg från 2000-12-05

Läste i en tidning the other day, om en kvinna som hade börjat att jaga. Under tiden hon läste in sin jägarexamen fick hon av sin lärare tipset om att använda ett "mantra".

- När du siktar mot ditt byte så skall du upprepa orden; Du Är Min, Du Är Min  innan du skjuter. Hon hade gjort så och fick en god jaktlycka tack vare det.

I går när jag var och lyssnade på Eldkvarn på Smalls så bestämde jag mig för att prova mantrat på Plura. För herregud om han bara visste hur mycket kvinnan i hans liv jag är! Tänk om han förstod hur lycklig jag skulle kunna göra honom, begripa hans konstnärssjäl, uppmuntra och inspirera honom.

Så det var inte bara för min egen skull som jag stod där och fokuserade honom när han sjöng "Kärlekens Tunga". Det var, om jag ska vara helt ärlig, mest för hans egen skull.

- Du är min, Plura! Du är min, mumlade jag och jag märkte att han kände vibrationerna från mig och tittade åt mitt håll i publiken. En kompis skrek samtidigt i musiken att de var så djävla bra.

- Du är min, råkade jag svara kompisen, men jag tror inte att han uppfattade det. När spelningen var över efter fyra inropningar stod jag och var beredd på att Plura skulle kliva ner från scenen och krypa in i min famn. Men då såg jag istället hur Carla och de andra grabbarna liksom drog in Plura köksvägen.

Han såg förvirrad ut. Antagligen för att han kände att så starkt för att gå till mig utan att veta varför, men blev tvingad att följa med sitt band. Jag satte mig ner vid ett bord och väntade, upprepade mantrat tyst för mig själv och förstod att Eldkvarn inte skulle släppa honom så lätt. Men jag gav och ger inte upp, för jag vet att han nu längtar lika mycket som jag.

När jag lärde mig att leta efter ponnyer i Lituauen

Skrivet 2003

Det enda annorlunda med bussfärden från Vilnius till Kaunas var att vi då och då fick trängas med bönder på vagnar dragna av hästar på deras "E18". Annars var landskapet inte mer omväxlande än Västmanlands eget. 

Jag hade förväntat mig massor av den här resan, men ingenting av den blev som jag trodde, den blev mycket bättre. Min definition av bättre innebär alla sanslösa upplevelser, fantastiska människor och den oundvikliga konfrontationen av fattigdom och korruption. Det senare blev viktigt i samband när vi träffade personer vi hade att göra med i samband med vår praktik som marknadsförare inom Östersjöländerna. De var mitt emellan sin självständighet från Ryssland och önskan att gå med i EU. "Vanligt folk" kom som vanligt emellan.

När vår grupp från Sverige kom hem till hotellet, i princip varje kväll under två veckor, samlade vi oss i ett Kaviné som är en slags kombination av kafé, mindre restaurang och bar och låg i anslutning till vårt hotell. Det var en hemsk Kaviné. Flottet som låg längs väggarna förflyttades snabbt till våra kläder, vårt hår och våra slemhinnor. Detta var det Kaviné som ryssarna hade glömt att ta med sig. Ingen annanstans i Kaunas fanns det ett sådant motbjudande ställe och ändå var det där vi hängde för att samla kraft för att förberada/hålla ihop oss inför det som skulle kunna möta oss nästa dag.

Man mätte vin och vodka i gram, inte i centiliter. Vidare ställdes det (med en storslagna gester) fram neonfärgade sugrör i glas som var stötta lite här och var och man förväntades att se tacksam ut. Ibland kunde vi bli avundsjuka på varandra då någon fick en liten tårtduk under sitt vinglas, alla hade inte den turen. Vanliga vita servetter var delade två gånger och därefter klippta i små trevliga trianglar, men om man försökte använda dem som som sig bör, fastnade de bara i mungipan och hjälpte inte mycket. Ja, det var på detta Kaviné vi föredrog att hänga, i stället för att gå upp på respektive hotellrum och göra kväller.

Och så fanns den där trevlige mannen George från Kanada. Från alla seminarier, föreläsningar och konvent runt i om i Litauen är det honom som jag minns bäst. George representerade en kooperativ bank och vi fick glädjen att ta del av en föreläsning som han höll i Vilnius. Han levde efter devisen K I S S - Keep It Simple Stupid - som han menade hjälpte honom att glädjas i livet. George berättade också en story som jag vill återberätta eftersom att det är precis så jag vill uppleva med mitt liv.

Här kommer den.

"Det var en mor och far som hade två tvillingsöner. Den ene pojken var som oftast missnöjd, medan andra alltid tycktes att se det bästa i tillvaron. Föräldrarna var olyckliga över att de inte lyckades glädja den missnöjde sonen på något vis. 

När julen närmade sig bestämde de sig för att ge alla julklapparna till honom och kanske på det sättet få honom att bli gladare, den andre sonen skulle däremot inte få någonting. På julaftonen när den olyckliga pojken öppnat alla sina presenter så var han inte gladare än tidigare utan frågade i stället efter fler.

Den andra sonen, den gladare, undrade var hans julklapp fanns.
- Titta ut genom fönstret! uppmanade föräldrarna. Killen tittade ut och såg bara en stor hög med hästskit.
- Är det min julklapp? undrade han varpå han sprang ut och började hoppa i högen och kasta skit omkring sig.

Föräldrarna rusade efter och undrade vad i all världen han höll på med.
- Om det finns en hög med hästskit, så antar jag att det också måste finnas en ponny här någonstans."

Så förutom K I S S så älskar jag människor som letar efter ponnyer!

När jag lärde mig att leta efter ponnyer i Lituauen

Det enda annorlunda med bussfärden från Vilnius till Kaunas var att vi då och då fick trängas med bönder på vagnar dragna av hästar på deras "E18". Annars var landskapet inte mer omväxlande än Västmanlands eget. 

Jag hade förväntat mig massor av den här resan, men ingenting av den blev som jag trodde, den blev mycket bättre. Min definition av bättre innebär alla sanslösa upplevelser, fantastiska människor och den oundvikliga konfrontationen av fattigdom och korruption. Det senare blev viktigt i samband när vi träffade personer vi hade att göra med i samband med vår praktik som marknadsförare inom Östersjöländerna. De var mitt emellan sin självständighet från Ryssland och önskan att gå med i EU. "Vanligt folk" kom som vanligt emellan.

När vår grupp från Sverige kom hem till hotellet, i princip varje kväll under två veckor, samlade vi oss i ett Kaviné som är en slags kombination av kafé, mindre restaurang och bar och låg i anslutning till vårt hotell. Det var en hemsk Kaviné. Flottet som låg längs väggarna förflyttades snabbt till våra kläder, vårt hår och våra slemhinnor. Detta var det Kaviné som ryssarna hade glömt att ta med sig. Ingen annanstans i Kaunas fanns det ett sådant motbjudande ställe och ändå var det där vi hängde för att samla kraft för att förberada/hålla ihop oss inför det som skulle kunna möta oss nästa dag.

Man mätte vin och vodka i gram, inte i centiliter. Vidare ställdes det (med en storslagna gester) fram neonfärgade sugrör i glas som var stötta lite här och var och man förväntades att se tacksam ut. Ibland kunde vi bli avundsjuka på varandra då någon fick en liten tårtduk under sitt vinglas, alla hade inte den turen. Vanliga vita servetter var delade två gånger och därefter klippta i små trevliga trianglar, men om man försökte använda dem som som sig bör, fastnade de bara i mungipan och hjälpte inte mycket. Ja, det var på detta Kaviné vi föredrog att hänga, i stället för att gå upp på respektive hotellrum och göra kväller.

Och så fanns den där trevlige mannen George från Kanada. Från alla seminarier, föreläsningar och konvent runt i om i Litauen är det honom som jag minns bäst. George representerade en kooperativ bank och vi fick glädjen att ta del av en föreläsning som han höll i Vilnius.
Han levde efter devisen K I S S - Keep It Simple Stupid - som han menade hjälpte honom att glädjas i livet. George berättade också en story som jag vill återberätta eftersom att det är precis så jag vill uppleva med mitt liv.

Här kommer den.

"Det var en mor och far som hade två tvillingsöner. Den ene pojken var som oftast missnöjd, medan andra alltid tycktes att se det bästa i tillvaron. Föräldrarna var olyckliga över att de inte lyckades glädja den missnöjde sonen på något vis. 
När julen närmade sig bestämde de sig för att ge alla julklapparna till honom och kanske på det sättet få honom att bli gladare, den andre sonen skulle däremot inte få någonting. På julaftonen när den olyckliga pojken öppnat alla sina presenter så var han inte gladare än tidigare utan frågade i stället efter fler.

Den andra sonen, den gladare, undrade var hans julklapp fanns.
- Titta ut genom fönstret! uppmanade föräldrarna.
Killen tittade ut och såg bara en stor hög med hästskit.
- Är det min julklapp? undrade han varpå han sprang ut och började hoppa i högen och kasta skit omkring sig.
Föräldrarna rusade efter och undrade vad i all världen han höll på med.
- Om det finns en hög med hästskit, så antar jag att det också måste finnas en ponny här någonstans."

Så förutom K I S S så älskar jag människor som letar efter ponnyer!

Vad är det här för låttexter egentligen?

Det ena ger det andra och efter att ha lyssnat Siw Malmqvists kanske mest kända låt kom jag att tänka på några andra låtar med texter som verkligen tillhör det förgångna. Så det är med lika mycket allvar som med glimten i ögat jag presenterar några stycken.


Mamma är lik sin mamma ---> hela texten

"Mamma är lik sin mamma. Vi städar och vi skurar och vi fejar. Dammar av och sköter karl'n, hänger tvätt och snyter barn och skurar, dammar, städar, diskar, fejar."

Vilket ramaskri det skulle bli om någon skulle komma på att skriva och framföra en liknande låt idag. Mammarollen som en nedärvd hushållerska, liksom. 

Flottarkärlek ---> hela texten

"I alla torp, i alla byar hade jag en liten vän. Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg. Haderian hadera, haderian hadera. Ifrån Norderås till skiljet ner vid Berg."

Bara en man kunde på den tiden skryta om att ha "en liten vän" i varje by eller hamn. Det skulle en man i och för sig kunna sjunga om idag också, men utan att bli kallad för saker som börjar på H och slutar på ora.


Sofia dansar go-go ---> hela texten

"Alla tycker hon är läcker, när hon vickar på sin häck är
alla vilda och Sofia dansar go-go. Varje karl blir yr och lysten,
det är böljegång i bysten, hela salen brakar loss och skriker mera! Höften får den rätta darren när det rungar i gitarren och musiken kommer loss med ett helvetiskt vrål."

Jösses, vilket objektifierande! Stjärtar och tuttar - precis vad vi som var med på 70-talet fick ta del av ständigt och jämt, vare sig det gällde låtar och eller i det offentliga rummet. Det senare kunde visa sig genom nakna utvikningsbrudar från herrtidningarnas löpsedlar som hängde på kioskväggen när man skulle köpa sitt lördagsgodis. 

Sol och vår ---> hela texten

"När det är sol och vår och man är nitton år är det så lite man förstår. Och alla flickor små bör låsas inne då, när vintern går mot sol och vår."

Jojo. Den här låten vann den svenska melodifestivalen år 1962 och två olika damer framförde den. Inger Berggren var då tjugoåtta år och Lily Berglund trettiofyra. Skulle det funka idag att ett par "tanter" tävlade med en sång som handlade om att vara en blåst tonåring som borde låsas in? Med Sanna Nielsen då kanske. Men vad skulle Zara Larsson säga?

Does your mother know that you´re out ---> hela texten

"You´re so hot, teasing me. So you´re blue but I can´t take a chance on a chick like you. That´s something I couldn´t do. There´s that look in your eyes, I can see in your face that your feelings are driving you wild. But you you´re only a child."

Björn och Benny, varför? Hur tänkte ni? Låten hade dessutom arbetsnamnet I Can´t do it under den första demoinspelningen. Kan inte vad? Förresten, jag vill inte veta... 

Däremot framhåller jag gärna låtskrivaren Peter Himmelstrands texter (som det känns som att artisten Orup har inspirerats av). Där finns vardag och vemod, kärlek och sorglöshet och en av mina Himmelstrands-favoriter är 

Gå och göm dej, Åke Tråk! ---> hela texten

"Ni som jämt vet det bästa och lyckas få det mesta trist och grått. Det stundar nya tider, det börjar sent omsider hända nåt. 

Ni trampar runt i degen och ställer er i vägen för allt nytt. Arma er, som har gått och glömt allt det ni en gång drömt.

Gå och göm dej, Åke Tråk! Ta ditt sura gäng och åk. Håll er undan, ända tills ni lärt er le"

Ja, det räcker liksom så. Inga anspelningar på gud vet vad och att flickor ska komma ihåg att gå hem. 

Fast jag måste ändå erkänna att jag älskar låten Hambostinta i kort-kort. 

Fenomen som i det närmaste är utrotade - på gott och ont:

- Bullar (där pärlsockret för längesedan har försvunnit) i plastpåsar som åker in och ut från skafferiet och skamlöst bjuds på tillsammans med svagt kaffe och/eller saft.

- Dadon, dadon rassel, rassel -ljudet när man kopplar upp sig på nätet via modem

- Á la carte tavlor där man trycker på en knapp för att beställa sin maträtt

- Tanter som sitter med mössan på inne för att "de ser så risiga ut i skallen". Idag är det ungdomar som har huvudbonader och bad hair days.

- Cafébiträden som frågar "Vad får det lov att vara?"

- Telefonbänkar i hemmen (oftast i hallen) som fortfarande används för bekvämare samtal

- Hälsningsfraserna Goddag och Adjö

- Folk på teven och radion som säger ve-ve-ve-punkt,  framför rekommenderade sidor på nätet 

- Sängar bäddade med överlakan och filt/täcke

- Träskor på fötterna oavsett årstid

- Andra sökmotorer än Google

- Handskrivna brev

- Pölsa och levergryta, serverade i skolans matbespisning

- Hopprep -och twistlekar hemma på barns gårdar eller gator

- Disketter att spara filer från datorn på

Att skapa är möten

Att lyssna på Gustaf Norén (musiker, låtskrivare och före detta medlem i bandet Mando Diao) i en tv-intervju eller
podcast är som att kastas in i mina egna tankar och/eller när jag som bäst håller på att prata hål i huvudet på folk.

Vad kom först, hönan eller ägget? Vad fan är musikkritiker för ett djävla jobb? Är all kommersialism dålig? "Mitt favoritord är "ÄR". Jag bara är, man kan bara vara är." Att skapa är möten.

För att det inte ska bli något missförstånd så jämför jag mig inte med denna artist och konstnär, utan känner bara igen mig i många saker jag har lagt märke till hos honom.

Till exempel i svadan som följer när Gustaf får en fråga och som i sin tur vinglar ut på alla möjliga sidospår som egentligen inte aldrig ger något svar. För någon annan än honom själv.

I ett reportage om familjen Norén på websidan Leva i Dalarna säger föräldrarna följande om sin son.

"– Gustaf hade kunnat bli politiker också. Han har åsikter och kan inte hålla tyst, säger Jan.
– Om han hade hittat något parti som passade honom. Annars hade han nog fått bilda ett eget, svarar Kerstin."

Ännu en igenkänningsfaktor då även jag är en åsiktsmaskin som inte kan hålla käften. 

Att starta ett eget parti hade aldrig funkat. Som politiker måste man följa stadgar och partiprogram, de får inte ruckas på ens om det är skarpt läge, så jag skulle ha blivit tokig och brutit mig ur redan innan det ens hade hunnit etablerat sig.

Undrar hur Gustaf Norén parti skulle vara organiserat. Jag ska försöka få tag i honom på något sätt och fråga om detta. Om han har lust att svara ska jag vara beredd på att lyssna länge, länge, länge och höra hur saker utvecklar sig under vägen till svaren. Det kommer funka för jag tror att jag gillar honom.

Fotograf Kanal 5

Normal?

Vad har Six Feet Under, American Beuty och True Blood gemensamt? Jo, manusförfattaren, producenten och regissören Alan Ball. När jag tittar på produktioner av honom så känner jag igen mig. Jag menar -  är det inte vanligare med dysfunktionella familjer, snarare än de funktionella?  

Det räcker med tonfallen, gesterna, förnekelserna och förhoppningarna i de konstellationer som inte alltid består av den lyckliga kärnfamiljen han presenterar. Man behöver inte vara en vampyr eller shapeshifter för det.

Som någon en av karaktärerna säger i ett avsnitten av Six Feet Under: "Det är inte normalt att vara så där normal. Att så kliniskt hålla ihop sig för att folk inte ska tycka att man är onormal..."

Tomas Alfredsson, Lars Norén och Lars von Trier är tillsammans med Alan Ball specialister på att skildra  "konstiga" människor som de flesta tittare (läs åtminstone jag) känner igen sig i och på det viset blir rollfigurerna normala. Åtminstone inom oss. 

Man vill hellre göra dem igenkännbara genom andra man har omkring sig, än att erkänna ens likheter med till exempel Jan Banan i Torsk på Tallin och hans kvinnosyn eller den überneurotiska modern i samma film som kräver och kväver sina barn med uppmärksamhet och  tacksamhetsskuld.

Och hur är det med hemligheter, har vi inte alla såna? Kan vi inte också bland kännas oss lite halvt paranoida för att folk ska få reda hur vi egentligen är? Jaså, inte det...

Dagens outfit

När vi började att dagboka (eller blogga som man har sagt i många år nu) i slutet av 90-talet så var det inte dagens klädsel man avhandlade i första hand. Istället skrev folk ungefär som inläggen på Facebook. Vad det skulle bli till middag, vad som hade hänt på jobbet, minnen från det förflutna, om ungar, hundar, katter och andra dagliga händelser. Några bilder kom aldrig på fråga eftersom webcams och digitala dito var något som man bara hade hört talas om, men aldrig sett. 

Jag har haft flera bloggar under åren. Några finns kvar, men ett par stycken är försvunna. Konstigt egentligen eftersom det sägs att inget försvinner ute i cyberrymden. En ligger säkert och skräpar ner på någon av Expressens nedlagda servar då jag bloggade för samma nättidnings Västeråsupplaga under en tid. Det för för övrigt en mycket rolig tid.

Nåväl. Jag tror emellertid att det har förekommit tre, fyra stycken uppdateringar om min klädsel genom åren, men aldrig när jag av någon anledning var uppklädd till tänderna. Om det senare ens hänt. Jo, det har ju såklart funnits tillställningar av bröllop, nyår och jämna födelsedagar, fast då har jag inte tänkt på att berätta om mina plagg eller kvällens make-up.

Hade internet funnits på 70-talet så är det mycket möjligt att min blogg hade handlat om dagens outfit. Om mina träskor och näverjacka och hatten som var kantad av korvaskinn. Dag efter dag tillsammans med blå mascara, svartsvart kajal, läppglans med smak av jordgubb och håret doftande av Timotej eller Öl-schampo.

Men nu är det nu. 

Jag är femtiofyra år och älskar kläder, men hatar att prova dem. Ofta slutar mina shoppingäventyr att jag skulle behöva andas i en påse och att jag kommer hem med liknande plagg som redan finns i garderoben, det vill säga sånt som jag trivs i och i den okulörta färgen svart. 

Det betyder att min walk in closet (har faktiskt en liten sån) består av i princip samma lika persedlar och att dagens outfitbeskrivning lika gärna skulle kunna vara den som jag beskrev i något inlägg år 2002 eller 2013, 

I alla fall. 

På överkroppen (eller skriver man som överdel?) bär jag en svart tunikaklänning i bomull/polyester från Women Collection by KappAhl. Byxorna som är lediga och sköna i form av sortimentet mjukisbyxor är också svarta, och av märket Champion. Skorna som jag valt ut att sätta fötterna för dagen är ett par bekväma träskor av svensk kvalitet, och de är inköpta på Jula. 


Ja, så ser jag ut den tredje fredagen i september år 2016, men kommer inte att lägga ut någon bild som bevisar detta. Som om någon skulle bry sig.

Att lägga av

Att befinna sig in the quitting smoking phase är gräsligt, även om det bokstavligen inte handlar om såna rökverk utan "bara" vanlig tobak. Även denna gång sitter ett plåster på min arm som pytsar ut 21mg nikotin om 24 timmar och jag vet att det kan fungera. 

Till exempel förrförra gången då jag blev rökfri i nästan tre och ett halvt år efter att ha haft plåster på under en knapp vecka. Jag gick sedan lyckligt ut som nyfrälst ickerökare och ville nästan missionera om det, sen tog jag mig ett återfall som nu varat i över tre år.

Under den rökfria tiden så kände jag aldrig något sug. Det var som om jag nyss hade släckt en cig. Mätt och nöjd med den känslan tillsammans med vänner och bekanta som lojt satt och rökte på uteserveringar, tillställningar och andra förnöjsamheter fanns också jag som inte alls stördes av stigande rökslingor eller långa utblåsningar. Tyckte bara att det såg tryggt och vanligt ut.

Det är dit jag vill komma igen. Att ständigt känna mig "nyfimpad" och för alltid vara mätt på nikotin, men fortfarande fladdrar bilden med att jag sitter med en kopp kaffe och cigpaket framför mig, och den är så rofylld och självklar i mitt liv att jag får tårar i ögonen bara att skriva om det.

Så det måste få bli plåster på en tid framöver och inte tänka på ickefrågan - varför ska det vara så farligt och dyrt att röka?

Svammel i etern - nu går vi pod-bananas

Nu ska vi äntligen till å `sta, Sussi och jag. Göra en podcast där det ska svamlas bland reflektionerna, fnissas och möjligtvis kommer vi också ula (ett annat verb för böla och liknande) en smula. 

Ämnen har vi så att det räcker, det har om inte annat visat sig när vi varit ute på våra roadtrips som ofta gått till inlevelsemuséet Verket i Avesta eller bara på väg mellan hit och dit med Sussis peruanska nakenhundar därbak i bilen. Det har även förekommit djupa samtal under hårt arbete ute i Lycksta där min namne bor, som vidare uppluckrats med sarkastiska kommentarer under siestan på verandan med varsin cig mellan fingrarna.

Sussi har dessutom haft spännande arbeten genom åren, bland annat som tv-makare och lastbilschaufför, medan jag har figurerat i poster som t ex mentalskötare och trappstäderska. Jag menar, vi har ju erfarenheter...

I alla fall har vi kommit fram till att våra resonemang och betraktelser även kanske kan intressera och roa andra. Eller inte. Hursomhelst så blev vi påhejade av ett par stycken som tyckte att vår idé om att prova detta nya (nåja) sociala media podradio (som det heter på svenska) var roligt. 

Så nu är det egentligen "bara" det praktiska kvar - nämligen att fixa gott ljud, försöka ses och prata in samtidigt och inte bara sitta och skicka filer till varandra. Slutljud och mix kommer i alla fall min dotter Erika att sköta om, så det känns tryggt.

Hur är det, tror du att du kommer att lyssna om podradion blir verklighet?

Punk

Apropå punkare (eftersom att Leif Andrée som var kvällens värd i Stjärnorna på Slottet varit trummis i bandet Pizzoar ) så har Karin och jag också varit det. Punkrockare alltså och faktiskt de första i stan (Västerås) innan killarna i T.S.T började lira. 

Nåja, vi hann inte komponera något eget. Vi åkte bara till Stockholm och blev inspirerade av låtarna från Never Mind the Bollocks och Rocket to Russia som dundrade inne i skivaffären Wolfie´s på Gamla Brogatan, och av folket som hängde där med färgat hår och med säkerhetsnålar överallt. Vi kom hem och var övertygande punkrockare och jag fejkade att en säkerhetsnål visst gick in genom min kind, men fick sedan snabbt visa min hulda moder att jag bara skojade. Om tågresan till Stockholm visste hon inget, ej heller Karins mamma.

Inför den stundande skoldansen några dagar senare hade Karin och jag lovat våra kompisar att "de skulle minsann få se på grejer". Vi fixade till oss hemma hos Karin, men hon fegade ur i sista stund genom att bara färga en fläta i håret grön. Själv hällde jag nästan i en full flaska med grön karamellfärg i mitt långa, blonda hår och pressade sedan med ganska mycket möda och stort besvär in en säkerhetsnål i kinden. 

Ingen i vårt gäng blev imponerade när vi kom till skolan. De skakade bara på sina huvuden och gick in i matsalen där skoldansen hölls. Jag och Karin gick efter och upp på dansgolvet som om allt var som vanligt till Varning på Stan med Magnus Uggla. Ett par, tre killkompisar kom fram till oss efter en stund. 

- Vafan sysslar ni mä?
 - Vadå, vi har blivit punkrockare, sa vi. 
- Vafan ä de? undrade polarna. 
- Ja, det kommer ni att få se och ni kommer också att älska Sex Pistols, Clash och The Ramones.Jag började sjunga på Good Save The Queen och Sheena is a Punk Rocker men blev snabbt avbruten.
- Har du sett hur du ser ut? undrade min boyfriend-to-be? Gå å kolla´rej i spegeln. Sen vände han på klacken.
Vi gick till tvättställena och jag såg hur det gröna i håret nu börjat att rinna ner i ansiktet och på halsen och började förtvivlat att tvätta av mig. Karin däremot hade klarat sig bra med den där flätan och hjälpte mig så gott hon kunde.
- Säkerhetsnålen då, ska du inte ta bort den? frågade hon.
-  Näej, är man punkare så är man.

När jag kom hem och hade ropat hej gick jag och ställde jag mig i öppningen till vardagsrummet. Därinne satt mor och far och kollade på teve.
- Har du haft roligt? undrade mamma
- Sådär. Men kolla här då! sa jag och pekade på säkerhetsnålen i kinden
- Har du sett ut så där på skoldansen? undrade mamma.
-  Jaa, vadå´ra? tyckte jag. 
- Inte är det snyggt, inte. 
- Har hon en säkerhetsnål i kinden? frågade pappa och vände sig till mamma.
- Ja, men hon och Karin håller bara på och klär ut sig. Det är inte på riktigt.
 - Joho, sa jag och stoppade in pekfingret i munnen, drog ut kinden och visade att nålen gick rakt i genom kinden och att det var riktigt ihopknäppt vid mungipan.
- Men vad är det där för dumheter, skrek mamma och reste på sig. Nu går vi in i badrummet och tar bort den där nålen. Vad är det meeed dig?

Naturligtvis tog jag bort nålen samma kväll, men naturligtvis fortsatte jag att också att smyg-sätta-i säkerhetsnålar tills jag fick en infektion och var tvungen att gå till skolsyster och få mera skäll. Vad det gällde musiken så smög varken Karin eller jag med med vår smak. Punken fick hänga med tillsammans med "vanlig" rock, disco, jazz, ABBA, Stevie Wonder, blues, Kate Bush, svensk folkmusik, Frank Zappa, Boney M och Smokey. Vi fortsatte även att åka till huvudstaden och till skivbutikerna i Gamla Stan och på Gamla Bro, att det även fanns många fler häftiga butiker på sistnämnda gata gjorde ju inte saken sämre.
Affärsgatan Gamla Brogatan

Men hellre Barack Obama

Från 2008
 
Jag har i några dagar suttit och filat på ett inlägg angående presidentvalet i USA, finns mycket att säga om det då det (tyvärr) betyder mycket för hela världen. Har i alla fall kommit fram till att det absoluta skällsordet i USA är socialist.
Inte motherfucker, rasist, facist, white trash eller n-ordet.

Socialist är det det värsta man kan vara och nu anklagas Barack Obama, demokraternas presidentkandidat, för att vara det eftersom han vill höja skatterna för höginkomsttagarna.

En intressant parentes är att Hillary Clinton sedan minst ett decennium har studerat det (tidigare) svenska socialförsäkrings och skattesystemet och sagt att om hon någon gång skulle bli president, så skulle hon tillämpa detta. Obama vill inte kännas vid socialistepitetet, han förnekar och och skrattar bort anklagelserna som John Mc Cain, republikanernas presidentkandidat, och hans stab gör allt för att befästa.
 
Däremot är de båda partierna ense om att de är religiösa, åhh vad troende de är med sina morgonböner och God blessings hit och dit. (fast mest America). USA är på många sätt lika alla andra fundamentalistiska länder världen över som försöker hjärntvätta sina medborgare om de "rätta" politiska och religiösa ideologierna. Man bör/ska göra saker, men anser sig samtidigt vara ett fritt land, och det mest demokratiska i världen.

 Det är åtminstone det främsta landet att kunna påverka alla oss andra på gott och ont. Amerika vet att de alltid har hela världens blickar på sig, men många av dem tror tyvärr att det bara är med respekt eller kanske avundsjuka. I mina ögon vilar det bara en slags ledsamhet när ett sådant stort land med så många "troende" inte alls lever som de lär. När de tycker att det är ok och ett fritt val av de nästan femtio miljoner av deras medmänniskor som inte har råd med försäkringar och därmed blir utan vård när de blir sjuka.

 Tänk att det tror inte jag att Jesus skulle ha tyckt om! Han brydde sig nämligen inte om vad folk ansåg om honom när han hjälpte andra, eller när han predikade Guds ord om att dela med sig. Men det är ju en annan historia.

 Jag hoppas emellertid att Barack Obama gör historia och vandrar ut till den miljon människor som väntar honom i Chicago efter han blir blivit vald till USA´s 44:e president. För trots socialistanklagelserna har han i så fall lyckats övertyga folket att förändring är bättre än att fortsätta låta de ultrakonservativa styra landet och se på hur landet fortsätta att vittra sönder.

Power Meet 2012

Jag följde inte upp den 9 juli 2010, men minns att Sussis fick ett samtal om att hennes djur hade skrämts av åskan och smitit ut från huset, så hon fick åka hem, men de hittades som tur var.

Däremot kommer jag istället att göra från och med idag, dokumentera Big Power Meet tills det är över på söndag. En mer intressant företeelse finns inte enligt mig. Folk reser långväga för att delta i detta möte, där man verkligen får vara sig själv en stund. Industrimentaliteten i vår vänliga stad är numera som bortblåst, ty man sitter, står och ligger efter vägarna runt cityringen och Lögarängsvägen med medhavda mat - och drycksäckar och trivs.

Det skulle aldrig gått för sig förr, att hålla på att bete sig på samma sätt som folket bak i bilarna. Nej, vara glad och...och flamsig gick inte för sig. man hålla Möjligtvis att man tillät sig att bli lätt uppsluppen på en kräftskiva efter några supar.

Jag gillar Power Meet för att det har öppnat upp det lättsamma som vi så väl behöver. Att generationer sitter sida vid sida och ler i samförstånd när det kommer en monsterbil där folk sitter och badar på flaket och efter det fyra bilar i rad med unga herrar som visar röven är sådant som sker.


Är det kul det? Ja, det som är kul är att subkulturen som varit så hatad, plötsligt blivit rumsren då alla kan vara med i den. Allt blir ett enda stort Hihi, vill du ha en till kycklingvinge? och så låtsas man inte om den där killen med alla finnarna på skinkan som paltade ut bärs så att det stänkte på en.

Visst finns det en baksida, precis som det gör vad det gäller Vasaloppet, O-ringen, de otaliga musikfestivalerna och alla andra stora evenemang där det samlas mycket folk, men det roliga och lättsamma överväger. 

Snygga bilar, skön musik, härliga (!?) och glada människor är det vad jag ska vara omkring nu i några dagar. Garva, äta, dricka, iaktta, fota för sedan dokumentera det här, mest för min egen skull, men även som en slags hyllning till Det Stora Spektaklet".

Hågkomster efter att ha lyssnat på Come Give Me Love

Jag var elva år och tjejerna såg fortfarande ut som brudarna i Robban Brobergs musikfilm "Jag måste hejda mig", med långt hår och så mycket svart mascara runt ögonen att det nästan såg ut som flugben. På vintern hade många såna där afghanpälsar och militärväskor som de skrattande svängde om sig när de kom i klungor och jag tjatade på mamma att få en sån där "päls".

Killarna var egentligen rätt fula med sina stickade tröjor under täck eller jeansjackorna och de nerkippade träskorna som bars året om. De kastade undan luggarna när de hejade med snabba nickningar till tjejerna och jag tyckte inte att de var värda att få en hälsning tillbaka.

Den enda kille som gällde var Ted Gärdestad för han gjorde jättebra musik och var varken ful eller äcklig. Albumet Ted spelades oavbrutet och de som körade på Teds platta var inga mindre än Agnetha Fältskog, Annifrid (Frida) Lyngstad, Lena Andersson, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Låtarna "Come give me Love", "Jag ska fånga en ängel" och "Sol, vind och vatten" hjälpte mig att längta efter att få bli tonåring och det gick så låååångsamt. 

Under tiden lekte jag, det fanns inte "så mycket" annat för barn att göra på den tiden. Man lajjade Gubbe, Kurragömma, Burken, klättrade i träd, "Spådde ( i sand), hoppade hage, rep och twist, "Syltburken", Hallihallå, bytte filmisar och bokmärken, lekte Röda-vita-rosen och pojkarna torterade varandra till att tjalla var mumriken var, tvättade sin cykel och satte kortlappar med klänypor på ekrarna, åkte skridskor och gjorde Anden i glaset.

Vi ungar såg ut som barnen i en annan Robert Broberg-klassiker, nämligen The Pling & Plong Show där inga sminkade 8-12 åringar överhuvudtaget fanns att finna. Såklart att man tog igen det sen och jag kommer nog fortsätta att ha flugben och eyeliner runt ögonen på äldreboendet också. Dessbättre är det nog ingen risk att killarna (gubbarna) har en lång lugg att slänga med eller ännu värre, en hockeyfrilla.

MIL.F

Soldaten som efter sin framgång med kvinnor fick smeknamnet "Belle-Jambe", (Vackra Benet) hette egentligen Johannes Döparen och var son till en advokat. 

Denna soldat avancerade snabbt inom armén, fick många fina utmärkelser, blev så småningom krigsminister i sitt hemland Frankrike, men också utnämnd till marsalk och guvenör och jag vet inte allt. Han avslutade hursomhelst sin karriär genom att bli Konung av Sverige och fick namnet Carl Johan efter att ha angett trohetsed och blivit adopterad av Karl III.  

Jean Baptiste Jules Bernadotte levde under åren 1763-1844 och var således åttio år när han var med och reste den kungliga milstenen som jag fann efter Pilgatan, på min promenad mot Hälla idag.

Skulle han ha uppskattat skämtet som den kvinnokarl han ändå hade varit, eller är det troligare att hans majestät tyckt att man hade gjort (hov)narr av honom, efter att någon lagt till ett F där på stenen?  

Själv reagerade jag, (man ska´nte hålla på å klottra, inte) skrattade och fotograferade.

Inlägget är ifrån den 25 september 2008

Samma dag för åtta år sedan - Heroes

Måndagen den 22 September 2003

Jag har märkt att en del män irriterar sig på hjältar i böcker och filmer. Speciellt där en kille (för det är hjältar av manligt kön det gäller) har haft det tufft, måste försvara sig, kanske är hård som sten utåt, men mjuk som en kattunge inuti och "vinner" på slutet.

Man kan inte identifiera sig med sådana hjältar för det går inte till så i verkligheten menar de som irriterar sig.
Men, undrar jag, vad är det då för skillnad på hjältar och hjältar?

Varför är det inte något problem för karlar att "hålla på" så kallade actionhjältar? Är det för att såna är alldeles för långt från verkligheten och att man är på det klara med att det bara är fiction med alla dessa vapen? Att hjälten inte är något hot mot ens manlighet även om han får snyggaste tjejen och sista flinet. För att huvudpersonen är outstanding från början liksom?

Om boken "Ondskan" ondgör sig flera av mina manliga bekanta. De säger att de visserligen kan känna igen sig ibland, till exempel där Erik blev orättvist behandlad, men samtidigt anser de att han lyckades för lätt. Blev bäst på allt. På att slåss, vinna i simning stup i kvarten och kunde behålla sin värdighet trots att han fick så mycket stryk.

För en "vanlig" kille" kille fungerar det inte så. Han blir inte bäst på allt bara för att han hade det trist i sin barn och ungdom. I det verkliga livet menar mina vänner (männen som irriterar sig på hjältar) att man får ta skit, och inte ge igen. Payback är bara för såna där Erikar och pseudohjältar. Några av mina vänner är kan till och med erkänna att de hellre håller på den vidrige, skurken "Skitenhielm" i samma bok.

Hursomhelst så har filmen "Ondskan" premiär på fredag och naturligtvis så ska jag gå och se den och uppleva superhjälten Erik så live som det går.

Och till sist vågar jag påstå att i verkligheten så är vi alla hjältar, men att vi kanske väljer att inte se oss själva som det, eftersom att man "bara" har överlevt.

Iakttagelser

Den av skatorna som blivit så tjock, sitter på trädgårdsbordet med något i näbben och bligar på mig när jag ska gå och kasta soporna. Jag hör ett kraxande från muren och där sitter den andra, och man vet väl inte säkert vad den säger till sin partner, men man begriper att det handlar om mig.

Skator är oerhört intressanta och sluga fåglar och just det här paret har jag följt sen jag flyttade hit. Antagligen känner de också igen mig, för jag brukar stanna och titta på dem och de i sin tur brukar följa mig med blicken och så kommunicerar de med varandra med det där kraxandet. Ganska ofta brukar de flaxa ner och stjäla av det vi dukar fram på trädgårdsbordet om vi inte är påpassliga. Sen hör man dem "skratta" efter en liten stund när de svalt bytet.

Vår gård är alltså de här två skatornas revir och råkar någon annan skata hitta hit så blir det ett djävla liv, för att inte tala om när det rumsterar katter på gården. Vid det senare tillfället kan det konstigt nog vara okej med andra skator. 

Då har väl antagligen våra gårdsfåglar lockat hit dem för att de ska hjälpa till med att och mobba kattkräken, men utbölingsskatorna får bara sitta på hustaken och skrämmas. Absolut inte komma närmare än så.

Men jag undrar varför just den ena fågeln av skatparet har blivit så tjock. De äter väl samma sort fettinsprängda matrester från människor tycker man, men kanske har just den här dåliga gener. Vad vet jag.

Vid skrivande stund googlade jag och fann denna intressanta länk:

-----> Om skator

Livs-medel

I Hälsingland säger man pärstamp om potatismos. Den här veckan har jag inte stått och gjort mos av pärer, däremot av en jädra massa äpplen. Tre papperskassar med Transparent Blanche har blivit närmare femton liter äppelmos 

Dessa äpplen hade annars åkt på komposten och det hade ju varit synd, så mor min körde hem frukten till mig och så var det bara att sätta igång. Det var likadant förra året, men innan dess har det gått lång tid emellan gångerna. Däremot händer det att jag saftar (gör saft av bär) eller bakar (googla på det) t ex äppelkakor eller pajer efter vad säsongen bjuder på. Jag skulle göra mig ypperlig som en kvinnlig Per Morberg i teve med mina små improvisationer. 

En av döttrarna filmade mig en gång i köket då jag talade med dialekt, den skulle kunna man kunna skicka in som "pilot" till mitt nya mat och bakprogram. 

Jag har liksom Per Moberg alltid en kökshandduk i handen eller slängd över axeln när jag är i husets hjärta, men till skillnad från honom så brukar jag inte använda den till att torka bort svett med. Handduken är min grytlapp, en duk att torka händerna med efter att har tvättat dem och en del av själva köket.

Andra saker som alltid finnes i mitt kök är följande:

- vitlök

- ketchup (Heinz)

- knäckebröd (till mackor eller krossad som panering)

- kaffe

- kryddor (orka inte speca)

- mjöl

- te

- olivolja

- köttfärs

- hel svartpeppar (man maler efter behov)

- jäst

- salt såklart

- kyckling

- fisk

- högrev

- potatis

- kotletter

- lök

- pasta

- ägg

- ris (basmati)

- havregryn

- krossade tomater

- frukt

- grönsaker (försöker se till att det aldrig tar slut på broccolin)

Det finns säkert en hel del saker till som jag skulle sakna om det inte fanns hemma, men blogginlägget ser ju redan ut som en inköpslista så jag tänker inte efter mera.

Obs! Detta är ett inlägg från en av mina andra gamla bloggar om nu någon skulle känna igen det. Ämnet i inlägget känns fortfarande aktuellt, därför kopierade lata jag i stället för att skriva ett nytt om hur det är att vara om sig och kring sig. Kan hända att  folk undrar hur många ställen jag egentligen skriver på eller så bryr de sig inte alls. Men det finns anledningar till det mesta och gåtan omkring Suzzies alla bloggar (varför skrev jag om mig själv i tredje person nu?) har ett svar som kan redovisas i ett annat inlägg.