Bland annat reklam

Från år 2006

"Det är nästan som reklam", sjunger Stefan Sundström och berättar hur mamman/kvinnan i familjen sjukskriver sig och åker in till stan för att få rå sig och vara sig själv för en dag. 

Hon råkar få syn på pappan/mannen som det visar sig också har tagit en day-off. Kvinnan som ser sig själv i skyltfönstren och sin man med nya ögon, blir glad och det är nästan som reklam. 

Jag brukar också medverka i reklamfilmer och naturligtvis är de egenproducerade. De är inte ett dugg glamourösa, mera sådär så att de flesta skulle kunna känna igen sig i dem. Vid matlagning, på promenader, tillsammans med ett gott sällskap, bra musik med hög volym på eller vid meditation, you name it.

Sådana reklamfilmer är sköna pauser emellan alla de draman och thrillers som dagligen möter mig både genom etern och på riktigt. Det sköna med det hela är att inte är en verklighetsflykt, utan i stället en "verklighetshämtare". Man känner sig till och med vacker ibland.

För annars är man rätt ful. Är blek, har en dålig (eller ingen) frisyr, är blemmig och ingen fuktighetskräm eller foundation i världen hjälper, för man är grå helt enkelt och det har inte blivit vinter eller snöat ute ännu även om det står december i almanackan. 

Men när man sitter så som jag gör precis nu, lutad över min laptop och skriver och biter mig i läppen ibland då är man inte bara med i en reklamfilm, man kan till och med få en snabb känsla av att vara lite Carrie i Sex and the City. Det kanske beror på att jag har mitt blöta hår invirad i en handduk, skriver på en bärbar dator och röker snabba bloss på min cigarett samtidigt som jag bloggar. Någon annan liknelse med henne finner jag verkligen inte, även om jag också för all del tycker mig vara unnad en egen spalt. 

Jag kan nog också vara frågande till happenings i livet och mycket lockhårig om det skulle behövas, dessutom skulle jag skriva sprudlande om livet i Västerås och allt som händer här. Folk skulle nog både häpna, tvivla och slå sig på knäna av skratt samtidigt som detsamma skulle fastna i deras halsar och det är möjligt att de skulle tro att jag hittade på, men se det var just det jag inte skulle göra.

Till den dagen kommer ska jag fortsätta att iakttaga, producera reklam samt försöka ta mig till Stockholm och titta på Doktor Flinck som Doktor Glas.

Edit: I blogginlägget från 2006 nämns dramer och thrillers. Dessa uppstod då högerextrema individer förföljde vår familj under en längre tid och gjorde livet surt och jobbigt på många vis.

När Karin och jag lovade att aldrig bli kärringaktiga

Blogginlägg från 11 december 2003

Karin och jag skulle aldrig prata om extrapris på kaffe, tala med bred västmanländska, skrocka mörkt eller lyssna på dansband när vi blev medelålders. Vi skrämde upp oss själva genom att spela roller som olika kärringar och fyrtionågontingåldern var värst. Vi sa jaaa, med långa inandningar och blåste ut röken så där som bara trötta tanter kunde.

Vi drack litervis med O´boy i veckorna och doppade med Brandt´s skorpor som egentligen var hennes mammas och tände cigaretter på brödrostar, men icke något kaffe kom över våra läppar. Never.

Att låtsas vara rikemansbarn var också spännande. Vi kunde sitta på bussen och prata länge om de nya swimmingpoolerna våra fäder hade anlagt och gå av en hållplats före den riktiga, för att folk skulle tro att vi bodde på Ormberget och var välbeställda.

Karin och jag låtsades och övade för livet när vi antog olika roller, intervjuade varandra eller gjorde långa pjäser som vi spelade in. För det mesta föreställde vi värstingar (även om begreppet ännu inte var uppfunnet) och komponerade samtidigt låtar som var sorgligare än shillingtryck, men med moderna ord såsom bängen, istället för polisen. 

När filmatiseringen av romanen Rötter gick på tv så gjorde vi en alternativ variant med sång och det hela finns också dokumenterat på ett kassettband någonstans här på Herrgärdet. Banden med jazzslingor där Karin bemästrade pianotangenterna och jag introducerade det hela med: "Godafton mina damer och herrar! Ikväll bjuder vi på det ena och det andra" är tyvärr försvunna.

Och visst började vi dricka kaffe så småningom, men aldrig att vi har pratat extrapris om detsamma som vi trodde att man automatiskt skulle göra när man blev tant. Vi bara är och nuförtiden mest värstingmammor. På låtsas.

När jag var på väg att bli en kaninkokerska

Plura har varit min länge. Han har bara inte vetat om det

Blogginlägg från 2000-12-05

Läste i en tidning the other day, om en kvinna som hade börjat att jaga. Under tiden hon läste in sin jägarexamen fick hon av sin lärare tipset om att använda ett "mantra".

- När du siktar mot ditt byte så skall du upprepa orden; Du Är Min, Du Är Min  innan du skjuter. Hon hade gjort så och fick en god jaktlycka tack vare det.

I går när jag var och lyssnade på Eldkvarn på Smalls så bestämde jag mig för att prova mantrat på Plura. För herregud om han bara visste hur mycket kvinnan i hans liv jag är! Tänk om han förstod hur lycklig jag skulle kunna göra honom, begripa hans konstnärssjäl, uppmuntra och inspirera honom.

Så det var inte bara för min egen skull som jag stod där och fokuserade honom när han sjöng "Kärlekens Tunga". Det var, om jag ska vara helt ärlig, mest för hans egen skull.

- Du är min, Plura! Du är min, mumlade jag och jag märkte att han kände vibrationerna från mig och tittade åt mitt håll i publiken. En kompis skrek samtidigt i musiken att de var så djävla bra.

- Du är min, råkade jag svara kompisen, men jag tror inte att han uppfattade det. När spelningen var över efter fyra inropningar stod jag och var beredd på att Plura skulle kliva ner från scenen och krypa in i min famn. Men då såg jag istället hur Carla och de andra grabbarna liksom drog in Plura köksvägen.

Han såg förvirrad ut. Antagligen för att han kände att så starkt för att gå till mig utan att veta varför, men blev tvingad att följa med sitt band. Jag satte mig ner vid ett bord och väntade, upprepade mantrat tyst för mig själv och förstod att Eldkvarn inte skulle släppa honom så lätt. Men jag gav och ger inte upp, för jag vet att han nu längtar lika mycket som jag.