Tallin

Här åt jag lunch. Alla byggnader är på samma "bakgård"





Nu kom det ju sig så att jag tyvärr åkte ensam till Tallin. En av mina stackars ungjärpar vurpade och flög över cykeln kvällen före. Hon klarade sig undan med att hon "bara" fick sy i huvudet och bli allmänt mörbultad. Ungjärpe 2 som är hennes fästman bestämde sig också för att stanna hemma och det gjorde han rätt i, för han var själv uppskakad och ville också vara moraliskt stöd till sin sambo. Svärmor/mor (dvs jag) hade ju inget läkarintyg att komma med, så jag åkte i stället för att vi alla skulle förlora pengar på det viset.

Då jag är van med att resa ensam så gick det ingen nöd på mig. Det har varit självvalt genom åren eftersom jag gillar att att strosa omkring och fotografera, gå in i kyrkor och kanske sjunga, besöka gallerier eller gå flera timmar inne på varuhus eller marknader och allt detta utan att ta hänsyn eller störa någon.

Första gången när jag besökte Estland var 1998 och då hade man hade inte riktigt tagit av sig förklädena och gabardinbyxorna ännu. I terminalen gick en gumma med huckle knuten under hakan och torkade golven och taxibilen som vi åkte in med till city höll knappt ihop. För varje gång jag har kommit tillbaka har något förändrats i det före detta sovjetockuperade landet. Nu är Tallin som vilken europeisk huvudstad som helst på ytan med sina stora hotell och höga fula glashus. Som tur är finns "turistfällan" Gamla Stan med sina hansahus och ringmur, de många vackra kyrkorna (speciellt Alexander Nevskijkatedralen, men dit var jag inte den här gången) och alla gamla träkåkar som ligger här och där mellan allt nytt. För övrigt såg jag heller inte några förklädesflickor eller gabardinpojkar. Den tiden är nog helt förbi.



Jag struntade i taxi och gick från terminalen och in till stan, gjorde city och promenerade sedan tillbaka till båten. Sen var jag så trött att jag bara orkade duscha och kolla på Kristall-galan på teve i stället för och sjunga karaoke och riva hela haket.
Men det går väl fler båtar.

Resan är ett deluxe-arrangemang, det vågar jag påstå utan att överdriva

Roland var tankfull där han satt med sitt nyklippta och snart färdigslingade hår under hårtorken hos frisören. Han hade sett annonsen om "att hitta kärleken i Estland" och hoppades mycket på den här resan som han hade bokat.

"Jag tror att man måste våga chansa, bjuda på sig själv och så. Vara ärlig tror jag är viktigt. De är ju som vi, de är ju känsliga de också, då. Det svåra tror jag är att inleda en dialog och känna att man...att man kan ge och ta och så. Att de, eller att de förstår vad man säger för det första och så, men det är ju tolkar där kanske och så men.."

Och i morgon ska några av ungjärparna och jag också åka till Estland, men vårt mål är Tallin och inte Paldiski dit Percy lät bussa sina resenärer. En resa som enligt honom själv var en sofistikerad inramning på en mycket, mycket känslig verksamhet.

Så vill jag inte definiera vår resa, då vi i stället har rekreation och shopping på vår agenda. Senast söndag kommer jag lägga ut en dokumentation som jag hoppas inte bara kommer handla om karaktärer såsom Jan Banan och Magnus som skriker otidigheter och tror sig vara guds gåvor till kvinnorna.

Lots of apples

Det man inte har i huvet får man ha i bena, ´sa flickan och gick till affären för att komplettera med flera formar till hantverket som även idag skulle handla om att göra äppelmos.

Det är tur att det är längesen som jag funkade "utan smink i en dag försmäktar jag på denna promenad", så jag satte bara på mig solbrillorna och tog med mig Don Corleone tillsammans med skön musik i lurarna.



Och vad dyker upp på ett trasigt betongblock om inte en uppmaning att; Funk it!
Yeah, tänkte jag då.



Efter ca två kilometer är jag tillbaka på arbetsplatsen och den fantastiska scenen för filosofiska utsvävningar (köket) och sätter igång igen.

Kilo efter kilo med äpplen blir kokade och jag står och tänker på år 2009 som hittills har gått som en dans. Ja, på det viset att det har varit olika steg, lite ryckigt, ibland slow, i otakt och i flera turer. Det enda som har saknats är dans på riktigt och inte bara en massa symbolik, men jag har ju varit sjuk, så det är inte så konstigt. Det får bli bättre tider framöver.



Sen sätter jag på radion och råkar höra gruppen Style med deras nya, hemska låt som till på köpet heter Vill ha dig, igen. Kejsarens nya kläder-varning över den gruppen och deras musik. Usch!



I stället öppnar jag Spotify, spelar Pugh Rogefeldt och låtarna från Ja, dä ä dä på hög volym medan jag fyller ytterligare tolv formar med äppelmos, och tänker på att det kommer bli ett jädrans drag ute på Elba på lördag när Pugh ska fira sitt 40-års jubileum som artist och då jag själv är på resa.



Den tomma äppelkorgen efter två hederliga dagsverken. Den fulla kan ses i förra inlägget

Skepnader

Ja, men jag skojade ju bara. Inte om det där att söka jobb, det är det fullaste allvar med, och jag fick nyss veta att det blir inspelning då jag ska köra olika röster (framför allt en viss björns) i en studio nästa måndag. Helst vill jag även ha det riktiga jobbet som är utannonserat och ska göra mitt bästa för att övertyga dem.

Men det andra pajaseriet med bilder på brorsan Janne och mig som jag lade in här igår var bara tok. Ingen av mina bröder heter Janne, utan den här "personen" är mitt alterego som kom till i samband med ett Halloweenfirande för ett par år sedan.

Jag har spelat många olika roller i mina dagar, men aldrig som en karl. Privat har jag alltid sagt att jag inte för mitt liv skulle vilja klä ut mig till en man och vara ful, det räcker med att busringa med en karl-röst.

Men till den här festen överraskade jag både mig själv och de andra genom att gå in och ta för mig. Rösten, stegen och gesterna satt som en smäck och flera av gästerna undrade var det var för en fräck djävel som trängt sig på och någon var till och med nära att mota ut mig, innan de såg att det var värdparets mor och svärmor.

Nu ska jag vara mig själv för en stund och förvandla den hemlevererade korgen med Transparence Blanc till äppelmos och inte hålla på med en massa annat trams.

Voices

Jag skulle söka ett jobb och pratade med en ansvarig om detta på telefonen i fredags. Av någon anledning så kom det sig att jag erbjöd firman helt andra tjänster och det slutade med att de (och nu citerar jag) "verkligen gick igång på detta". I morgon får jag veta när vi ska spela in och jag kommer så klart att rapportera vad det egentligen handlar om.




Annars i afton har en av mina bröder (min tvillingbrorsa) och jag lajjat med att "cartoona pictures" på en rolig site. Vi provade med olika bilder, satt och skickade till varandra och garvade. Den här bilden på Janne tog min dotter här hemma när han skulle knyta sin slips som inte gick så bra. Fotot på mig är från Lögarängen förförra sommaren.


Och så här blev de tecknade bilderna! Jag chickade ur och använde fotot som jag har här i bloggen, medan Janne valde en där han skulle föreställa en stekare.

Visst är det så!

"Det finns en sak som bara män klarar av att göra. Det är att pissa mitt i en lägereld."

Roseanne Barr

Confession

Det är framför allt ljudet av jackor som prasslande gnids mot varandra som återkommer. Och bilden av pistolen som den omaskerade håller i och den känsla som förlamar mig när ytterligare två personer springer upp för trappan, maskerade som rånare eller mördare, som slår ut sina batonger för att skada.

Det är som en film när männen i min familj kämpar för att försöka stänga dörren genom att försöka slå på inkräktarnas händer. Jag är som paralyserad och ser skräckslaget på som sker borta vid dörren genom hallspegeln. Det känns som en evighet innan jag kommer på att jag måste ringa 112, och jag backar långsamt in i sovrummet och hämtar både mobilen och den antika mässingsdolken med runskrift. Det är det blir varmt och blod börja rinna ifrån handflatan som jag ringer polisen.

Nuförtiden är det lite lättare att förklara för människor varför till exempel vår familj blev drabbad. När man kan kan berätta att Stieg Larsson (mannen som skrev om Micke Blomkvist och Lisbeth Salander i milleniumtriologin) var med och grundade, samt var chefredaktör för tidskriften Expo fram till sin död, och att den ansvarige utgivaren för samma tidskrift är Robert Aschberg. Alltså att även dessa kändisar tycker som oss.


Men varför ska man behöva förklara och försvara sig och ibland också få höra att det är vårt eget fel, bara för att en del tycker att det är bättre att hålla käften om saker för att slippa obehagliga konsekvenser? I vårt fall blev konsekvenserna förföljelse, trakasserier, flera skadegörelser och mordhot. Sådant som inte ska behöva hända i ett demokratiskt samhälle.

Vad har polisen gjort kanske man undrar. Ja, inte så mycket mera än att de tillfälligt gav oss ett direktlarm på mobilerna, men det var bara under några månader. Sedan två och ett halvt år har vi skyddade personuppgifter, men polisen har frågat oss om vi inte borde tänka på att flytta från Sverige. Detta råd är det inte bara vår familj som fått, utan också många, många andra drabbade som har andra åsikter än högerextrema grupper.




Men vi lämnar inte Sverige för att söka asyl, icke. Vi försöker ha så roligt vi kan och så ofta som möjligt men kollar alltid bakom ryggen och tar ibland omvägar hem. Jag fortsätter med mina intressen och hobbies, men jag förstår också att minnena från alla de krossade fönstren, jackorna som prasslade och ovissheten om mina kära skulle överleva är något jag får ha med mig länge.

Läs en bra artikel av Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3972872.ab

Inga visor

Gamla hederliga ord och uttryck som vi kan K-märka när så mycket nya glosor och termer sköljer över oss:

Hej du!

Kotknackare

Lubba

Hygglig

Påtår

Traska

Finemang

Tok heller!

Dra på trissor!

Jumpadojor

Icke sa Nicke

Blaskigt

Karameller

Skvälmaja

Livrem

Krimskrams

Vad är det för dumheter?

Matdosa

Näbbgädda

Opasslig

Tacka för det!

Skafferi

Fy fasiken!

Löning

Har du hört på maken?

Afton

Lägga manken till

Vad i all sin dar!

Garageband

Åja

Emellertid

Släphjärna

Morsning och goodbye!

Grogga

Sörru!

Sjåpa sig

Portmonä

Trilla

Hej med dig!


Den som känner sig manad torde fylla på under "kommentarer"

Ibland när man man storhandlar

Jag har en sån där scanner, va. Det är så bekvämt när man handlar för att man slipper stå och plocka upp allt på bandet ifrån vagnen och sedan ner i kassarna. Ibland har man otur och får en så kallad avstämning och då blir man tvungen att just plocka upp allt, men det är inte det värsta för sånt får man räkna med när man registrerar sig.

Det jobbigaste är andra kunder som inte har uppdaterat sig med en scanner, men som ändå väljer den kassan. De tror (?) att det är en informationsdisk och ska bara fråga en massa olika saker. Om det är en personal som är varm i kläderna så brukar den kunna säga till att:

- Nehej, det här är en självscanningskassa och nu betjänar jag den här kunden.

Då har den som trängt sig före har inte ens chans att tjafsa, men är det däremot en ny kassör så blir den omedelbart överkörd och får stå där och ursäkta sig för mig och fråga om det går bra om den andra kunden kan få svar på sina frågor. Sen börjar det ringas i interntelefonerna för den här nya kassören vet inte hur mitt köp ska parkeras under tiden eller om trängskundens gratiserbjudande om en tårtspade fortfarande gäller.

Varför? Varför är det oftast kvinnor närmare sextio, som tuggar ett litet tuggummi och har framdragna hårsnibbar på kinderna som tar sig friheten att "ska bara"? Är det nedärvt och meningen att jag också ska bete mig så när jag kommer i den åldern, eller är det bara den just den generationen som har ett ovanligt korkat förhållningssätt när de kliver in på en stor matmarknad?

De borde ju redan ha flera stycken tårtspadar tycker man.

Symtom

Man reflekterar över världen och hur den har kommit att bliva. Att den naturligtvis inte är ny under solen, men mer och mer ansträngd över den "nya" livsstil som människor i stora delar av världen har valt att leva under knappt ett sekel.

- Det är synd om människorna, upprepar gudinnan Indras dotter i August Strindbergs drama Ett Drömspel. Och visst är det synd om oss människor eftersom vi som den enda djurarten på jorden "fått" möjlighet att kunna välja och planera.

Hela tiden står vi inför val och alltid blir det konsekvenser av dem på något vis. Bekostnaden av att vi vill färdas fortare, (eller färdas överhuvudtaget) lagra mat, vara rena, hela och moderna så har vi människor med alla våra geniala uppfinningar lyckats att förstöra delar av atmosfären och vår planet.

Vi kan inte döma oss själva från tiden då vi inte kände till något som kallades ozonskikt. Men när vi väl fick höra talas om det blev det svårt att göra avkall på det vi hade vant oss vid och lyckades (?) på ett närmast osynligt vis att bland annat smälta isberg långt, långt ifrån oss.

Vi blev också beroende av att vilja vara oberoende och med hjälp av olika slags bedövningsmedel fick vi också möjlighet att fly den bekväma, men ack så jobbiga, riktiga världen. Många orkade inte sträcka ut handen och trösta, desto fler ville/kunde inte ta emot den och ändra sitt tankesätt/mönster.

Hela jorden visar symtom på att mycket är så fel, så visst är det synd om oss människor som inte kan handskas med valmöjligheter. Verkligen.

Då åker vi

Det är inte många bloggar jag följer längre, men en av dem är i alla fall Magnus Ugglas. I början av veckan berättade han att han brukade få krypningar av personer som ska dra vitsar. Denna företeelse har legat på hans Top tre-lista över saker som han ogillar mycket. Nu har Magnus Uggla själv blivit en sån som plågar sin omgivning med dåliga historier och går omkring och säger ´sa flickan (och andra vidrigheter) hela tiden.

Jag har alltid älskat fåniga vitsar, gags, fräckisar, så kallade poänglösa historier, busringningar och framför allt gamla ordstäv som´sa flickan. Därför namnger jag min nya blogg på det viset och struntar i alla som tycker att den borde ha hetat ´sa kärringen i stället.

Min vän Per tyckte att ´sa flickan lät lite fräckt. Jag förstod inte riktigt vad han menade men han orkade inte utveckla så mycket vidare än att det gav vissa associationer, så vi släppte det. För övrigt är det Per som har skrivit "Om Suzzie" här till höger och det är jag mycket glad för då han har fångat flera sidor av mig, men framför allt att jag aldrig är likgiltig.

Och som blogveteran(?) väljer jag härmed att mitt lägga in ett mycket gammalt, men för mig ändå ett aktuellt inlägg eftersom VM i fridrott startar idag.

Datum 2001-08-13
Höjdhoppsfinal för damer i går kväll/natt, Kajsa Bergqvist medaljhopp. Jag tittade tillsammans med sonen och jag var oerhört fascinerad. Sydafrikanskans koncentration med sina mystiska handrörelser var egentligen det som gjorde att jag satt kvar enda till 1.94 hoppet.

Älskar människor som är konstiga i sin koncentration! Oftast ser folk mest bara dumma ut när de koncentrerar sig med sina halvöppna munnar där tungan tynger ner underläppen. Jag vet inte, jag kanske själv ser ut så...