"Snart får du vila för eviga tider"

Och vem har sagt att just du kom till världen för att få lycka och solsken på färden?

Ja, vem har sagt att just du skall ha hörsel och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga? Och vem har sagt att just du skall ha bästa menyn och som fågeln på vågorna gunga.

Nej, det är det ju ingen som har sagt. Att det är just jag som ska slippa elände, att det skall vara självklart för mig att kunna höra och se, eller kunna äta mig mätt varje dag. 

Mäster Taube kunde verkligen dikta om livets gåtor i sina egentliga sammanhang, men också göra dem till metaforer

I ytterligare en rad i den fantastiska kompositionen "Så Länge Skutan Kan Gå" sammanfattar han varandet och jag gör det till ett mantra att tänka på, även om det inte är på Cuba jag tillbringar min tid och "bara" har Västerås ibland nordostliga blåsväder runt skallen.

"Det är en rasande tur att du lever, min vän

och kan valsa omkring uti Havanna!

Om pengarna tagit slut, gå till sjöss om igen

med Karibiens passadvind kring pannan!"

Tillstånd

Jag reviderar ett gammalt blogginlägg of mine, apropå bröllopstider och sommarens tidningsbilagor om olika typer (?) av kärlek som händer under just den här årstiden, och tänker på en av världens bästa låtar, nämligen "Nothing Compares to You".

Prince skrev om dagar och sekunder utan sin käraste och Sinead O´Connor tolkade orden, vände, vred, kved och led dem i genom hela sången  Den kala kvinnan och Prince hade förstått allting. De och Ingmar Bergman begrep sig på passion och galenskap.

I och för sig är det tusen och åter tusen konstnärer som uttryckt sin närmast psykotiska verklighet, då de beskrivit sina känslor, sin andning, hur de kan eller inte kan äta då de bara som idioter väntar på att telefonen ska ringa.

När föremålet för ens vansinniga tillstånd äntligen ringer, så lyssnas det om hon/han låter som vanligt, eller om om det betonas annorlunda i en vanlig mening. Man tror så mycket, misstänker allt och är redan nere på knä för att be henne/honom komma tillbaka även om det inte ens är aktuellt att personen alls tänkt att gå.

Kärlek och passion, så förnedrande, utmattande, tragiskt men också alldeles underbar. För att inte tala om patetisk när man samtidigt måste citera Askungen.

Själv är jag singel sedan nästan fyra år och slipper såna här jobbiga känslor, men lyssnar ändå på låtar om passion och annan galenskap. För enligt Cohen´s låt om Suzanne (och så heter jag ju) är jag half crazy anyway.

Fotbollstrumpeter

En dikt till alla människor som kanske blir kära efter att vuvuzelorna har importerats till Sverige och blivit ett med läktare och publik.


Till vuvuzelornas toner vi funno varandra,
långt bort ifrån missljud och larm.
Och vad vi än visste, ni ej kan oss klandra
om tutorna med all dess charm.

Nu ljuden på läktarna har tagits över,
de brölande männen är tysta.
Vuvuzelor är nu grejen framöver,
något annat nu ej skall få knysta.

Vi tackar och blåser en lovsång till ära
för trumpeterna från den afrikanska republiken.
Som gav oss en nyhet och gjorde oss kära,
till annat än de vanliga skriken.

Epistel till min vän och namne

Hej min kära vän!

Vill börja med att skriva att jag saknar dig. På mina dagliga promenader går jag ofta förbi ditt före detta hus med sina tinnar och torn, tänker på dig och påminner mig om att du har det gott där ute på landet.

Vad skulle ut dit att göra, förresten? Ja, inte för att jag missunnar dig att bo där med alla dina djur, Men jag dåå?

I år har vi känt varandra i ett decennium, plus ett år, och det är lika länge sen våra ungar började ljuga om att vi var ett par, bara för att deras klasskompisar undrade varför vi var ute och gick så mycket tillsammans? Ja, herregu!

Det är tur att du ringer ganska ofta i alla fall, men det är skumt att ditt namn aldrig kommer upp på displayen. Sjukt konstigt. Det är hur som helst roligt att vår dialog alltid börjar så här:

- Hallå?
- Hej!
- Vem är det?
- Det är ju jaaaaaag!
- Men fan, det står inte att det är du...
- Fast det är jag.
- Nu hör jag det. Ska programmera in dig igen efter samtalet
- Mm.

Som sagt, jag saknar dig och alla våra walk about´s till Hemköp, Konsum, Svartån och dit vi styrde våra kosor. Men nu har vi ju vårt traditionella framför oss och det ser jag fram emot. Vidare am I looking forward att åka till IKEA och glo, kanske till Tuna Park en vända också (eller kan vi det sistnämda nu?) en sväng vart som helst, för det är alltid lika roligt och trivsamt att umgås med dig.

Vi har ju också pratat om att man ska passa på att tala om för människor man tycker om att man uppskattar dem "innan det är för sent". Därför säger jag det nu. Igen.
Du är en klok och varm person som jag är glad att jag har lärt känna!

Bästa Sussi, vi hörs och störs snart.
Kram

What goes around, comes around

Naturligtvis tittade jag via televisionen på kronprinsessbröllopet och det var verkligen sagolikt (!) på alla vis. Men alldeles nyss hände något väldigt märkligt, en kör sjöng "Duvemåla Hage" av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Ja, det kanske inte var så konstigt med det, men tänker man på att det var Vilhelm Moberg, (denna gigant, bland giganter) som skrev romansviten om Kristina och Karl-Oskar och som dessutom var republikan, blir det hela en smula ironiskt. Att Moberg någonstans var med och firade något som han avskydde. Här är ett citat från hans bok "Därför är jag republikan"

" Kungadömet frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den börja ryggen inför överheten. Kungligheten får undersåtarna att förnedra sig själva även om det inte är deras avsikt."

Love

Jag har inte varit kär på många år, men jag har inte glömt.
Hur det känns.
Att hela tiden vilja vara nära, att önska att händerna, som trots att de redan är sammanflätade och söker finna ännu mer hud att linda om, aldrig ska behöva släppa taget. Det går inte en dag utan att jag minns hur det var, och jag vill inte heller ha det annorlunda. Att komma ihåg kärleken och att den är störst, är viktig även om man inte kär.

I en av de vackraste svenska texter som skrivits känner jag igen mig när personen till och med blir svag av sovlukten från sin älskade. Det är förstås "Utan dina andetag" jag tänker på, som är skriven av Jocke Berg och framförd av gruppen Kent.

Spotify med ett par kalla bira runt 17-tiden på fredagen

Buffalo Soldier - Bob Marley

You Aint Seen Nothing yet - Bachman Turner Overdrive

Sultans of Swing - Dire Straits

Rom I Regnet - Ulf Lundell

Bad Romance - Lady Gaga

Speedy Gonzales - Nationalteatern

Mera Brännvin - Eddie Meduza

Sweet Child of Mine - Guns N´Roses

Ring Ring - ABBA

Lady Marmalade - Christina Aguilera, Pink, Lil´Kim, Mya

Whole Lot of Shakin´Goin´On - Jerry Lee Lewis

Folsom Prison Blues - Johnny Cash

Lasse Winnerbäck - Kom Änglar

Down Town - Petula Clark

Palace Station - Melody Club

Kärleken Väntar - Kent

Visan Om Bo - Pugh Rogefeldt

Så Klart! - Petter

Smells Like Teen Spirit - Nirvana

Man Har Blivit Smått Blasé - John Holm

Guess Who´s Coming To Dinner - Black Uhuru

En ny tid

Efter åtminstone hundra föräldramöten, runt sjuttio utvecklingssamtal, åtskilliga luciafiranden och många "Den blomstertid nu kommer" har nu dagen kommit då det är slut på allt detta. I alla fall för mina barn och mig.

Det har varit en rolig, spännande, turbulent, lärorik (såklart) jobbig och fantastisk tid. En outtömlig källa av berättelser om de tre ungjärparna på äventyr i förskola och skola finns att förtälja till mina blivande barnbarn (och till andra som önskar lyssna)

Ty, i morgon tar mitt yngsta barn studenten och sätter därmed punkt för friluftsdagar med matsäck, gympapåsar, läxläsning, gnäll om skolmaten, utlägg om snälla respektive dryga lärare och olika lov som gjorde att dygnen vändes och det blev svårt att somna "i god tid" när vardagen kom tillbaka.

Tack för den här tiden, mina älskade barn! Nu ska morsan förbereda sig för det nya och acceptera att det är färdigtjatat. Åtminstone om skolor.

Härmapor

Intressant det här med hur man håller sin telefon. De allra flesta män har armbågen rakt ut i luften i nittio grader från övriga kroppen, medan kvinnorna vilar sin armbåge tätt efter sidan medan de talar i mobilen.

Jag brukar kolla på en kille mitt över gatan när han står på sin balkong (det är oundvikligt om jag är i mitt vardagsrum och sitter i soffan) och begriper inte hur han orkar hålla kvar armbågen så där (för han pratar länge) och samtidigt hålla på att gestikulera med den andra armen. Man kan också se när han snackar med en tjej för då är det stora leendet på ofta, ofta och det är mindre flaxande med den vänstra extremiteten.

Jo, det är roligt att iakttaga folk och fä, titta på gester och miner hos dem och tänka på hur man själv ser ut när man till exempel kollar på ett intressant program på tv med halvöppen mun och tungan som tynger ner underläppen. Den avslappnande posen kan komma när som helst om man inte passar sig. I kön på mataffären under tiden man läser löpsedlarna, i bilen när man sitter och väntar på grön stolpe och under tiden lyssnar på ett radioinslag som fångar en.

I vår familj har vi i alla tider härmat folk. App app app, nej jag menar inte gjort narr av dem, utan vi har försökt att fånga anletsdragen som finns hos nästan alla människor i olika situationer. När man blir blyg, arg, överraskad, rädd, påkommen och så vidare.

Det var min pappa som började. Han låg och berättade långa, långa egna påhittade sagor och hade olika röster till varenda figur. Jag låg där med tungan nere i underläppen, pillade på tårna och var uppmärksam på allt vad pappa sade, ville inte gå miste om ett ord eller en gest från honom.

Och så har det fortsatt. Vi fortsätter att härma folk, men bjuder gärna på oss själva. Den enda som skulle säga att hon inte varit med på det hela är min mamma, även fast hon har bidragit på sitt vis. Till exempel genom att säga att vi andra gjorde narr av människor.

Men nu är det ungjärparnas tur att föra härm-traditionen vidare! Det gör de genom att busringninga med konstlade röster, spela upp små scener av som hänt under dagen/veckan/månaden och mycket annat skoj.

Och mina bästa "gubbe" är Björne (från Björnes Magasin)

Lullaby

Ett genomgående skört, men otroligt vackert lalala i soundtracket från Rosemary´s Baby

Lappar

Tvättstugelappar har man ju sett en del genom åren och senast i höstas konfronterades jag faktiskt med en sån när någon hade skrivit och klistrat upp en lapp med följande rader i vår tvättstuga:

"Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat tro att man inte kunde lämna sitt tvättmedel och sköljmedel kvar här utan att det skulle bli stulet, så nu måste jag säga att jag är besviken!"

Gu, vilken taskig fantasi, tänkte jag.

Ute i stugan på gemensamhetsinrättningarna sitter det ett slags trivselhäfte inne på varje toalett. Det är en av stugägarna som tagit på sig redaktörsarbetet och skrivit lite matnyttigt om det ena och det andra. Häftet är några plastfickor som man har knutit ihop lite käckt. Texten är genomgående tråkig, förutom ett stycke som är så roligt att jag skrattar länge varje gång jag varit på Das Haus. Idag fotade jag texten, det blev inte så bra kvalitet trots att jag tog utan blixt, zoomade och krånglade, men den lyder i alla fall följande:

Förbud
Naturligtvis är det rökförbud, snusförbud, kattförbud och hundförbud i toahusen. Är det någon som har idéer om om fler förbud som vi bör ha, så är det bara att kontakta undertecknad så skriver jag in det i nästa väggtidning.

Förutom överskriften har karln lyckats pressa in ordet förbud fem gånger i två meningar, men är ändå öppen för fler. Jag funderar starkt på att kontakta denne undertecknad och be att han tillägger sprit, sex, tal, sång, mat, fika och kanske väggtidningsförbud. Eller neej, han kanske tror att jag driver med honom.

Grönt är skönt

Nu grönskar det i dalens famn, runt stadens sten och överallt. Så många nyanser av grönt som jag andas in och sparar. Det fungerar.




Magnolian i Vasaparken står i blom





Lönnträd gör mig lycklig





Betongblomster som Västerås Stad inte
rensar bort är också grönt





Liksom växterna i en rabatt som trängs
med påbudsskyltar

Man blir inte altid vad man äter

Ett I-landsproblem som jag har är att jag blivit/är tjock och fet. Nu har ju inte vikten ökat på grund av en massa moffande och icke-motionerande utan i samband med minst en fysisk sjukdom, men det är drygt ändå. Medicineringen och mina stabiliserade värden lovade viktminskning, fast jag ser fortfarande ut som en flodko och känner mig trött och slut när jag stånkar mig fram i tillvaron.
Sen blir man ju deprimerad av att både uttala, skriva och läsa ordet tjock, det finns inget uppmuntrande med det alls. Jag vill se ut och känna mig "som vanligt", det vill säga som en pigg och glad kvinna i mina bästa år och inte som den där hunden med hängande kinder som jagar Tom & Jerry i de tecknade filmerna.

Nåja, efter regn kommer solsken som Roland i Torsk på Tallin brukar säga och det har han ju rätt i så det är bara att hålla med. Livet kan vara underbart fast det regnar och man är tjock även om det är roligare när det är tvärtom.