Epistel till min vän och namne

Hej min kära vän!

Vill börja med att skriva att jag saknar dig. På mina dagliga promenader går jag ofta förbi ditt före detta hus med sina tinnar och torn, tänker på dig och påminner mig om att du har det gott där ute på landet.

Vad skulle ut dit att göra, förresten? Ja, inte för att jag missunnar dig att bo där med alla dina djur, Men jag dåå?

I år har vi känt varandra i ett decennium, plus ett år, och det är lika länge sen våra ungar började ljuga om att vi var ett par, bara för att deras klasskompisar undrade varför vi var ute och gick så mycket tillsammans? Ja, herregu!

Det är tur att du ringer ganska ofta i alla fall, men det är skumt att ditt namn aldrig kommer upp på displayen. Sjukt konstigt. Det är hur som helst roligt att vår dialog alltid börjar så här:

- Hallå?
- Hej!
- Vem är det?
- Det är ju jaaaaaag!
- Men fan, det står inte att det är du...
- Fast det är jag.
- Nu hör jag det. Ska programmera in dig igen efter samtalet
- Mm.

Som sagt, jag saknar dig och alla våra walk about´s till Hemköp, Konsum, Svartån och dit vi styrde våra kosor. Men nu har vi ju vårt traditionella framför oss och det ser jag fram emot. Vidare am I looking forward att åka till IKEA och glo, kanske till Tuna Park en vända också (eller kan vi det sistnämda nu?) en sväng vart som helst, för det är alltid lika roligt och trivsamt att umgås med dig.

Vi har ju också pratat om att man ska passa på att tala om för människor man tycker om att man uppskattar dem "innan det är för sent". Därför säger jag det nu. Igen.
Du är en klok och varm person som jag är glad att jag har lärt känna!

Bästa Sussi, vi hörs och störs snart.
Kram