Normal?

Vad har Six Feet Under, American Beuty och True Blood gemensamt? Jo, manusförfattaren, producenten och regissören Alan Ball. När jag tittar på produktioner av honom så känner jag igen mig. Jag menar -  är det inte vanligare med dysfunktionella familjer, snarare än de funktionella?  

Det räcker med tonfallen, gesterna, förnekelserna och förhoppningarna i de konstellationer som inte alltid består av den lyckliga kärnfamiljen han presenterar. Man behöver inte vara en vampyr eller shapeshifter för det.

Som någon en av karaktärerna säger i ett avsnitten av Six Feet Under: "Det är inte normalt att vara så där normal. Att så kliniskt hålla ihop sig för att folk inte ska tycka att man är onormal..."

Tomas Alfredsson, Lars Norén och Lars von Trier är tillsammans med Alan Ball specialister på att skildra  "konstiga" människor som de flesta tittare (läs åtminstone jag) känner igen sig i och på det viset blir rollfigurerna normala. Åtminstone inom oss. 

Man vill hellre göra dem igenkännbara genom andra man har omkring sig, än att erkänna ens likheter med till exempel Jan Banan i Torsk på Tallin och hans kvinnosyn eller den überneurotiska modern i samma film som kräver och kväver sina barn med uppmärksamhet och  tacksamhetsskuld.

Och hur är det med hemligheter, har vi inte alla såna? Kan vi inte också bland kännas oss lite halvt paranoida för att folk ska få reda hur vi egentligen är? Jaså, inte det...

Dagens outfit

När vi började att dagboka (eller blogga som man har sagt i många år nu) i slutet av 90-talet så var det inte dagens klädsel man avhandlade i första hand. Istället skrev folk ungefär som inläggen på Facebook. Vad det skulle bli till middag, vad som hade hänt på jobbet, minnen från det förflutna, om ungar, hundar, katter och andra dagliga händelser. Några bilder kom aldrig på fråga eftersom webcams och digitala dito var något som man bara hade hört talas om, men aldrig sett. 

Jag har haft flera bloggar under åren. Några finns kvar, men ett par stycken är försvunna. Konstigt egentligen eftersom det sägs att inget försvinner ute i cyberrymden. En ligger säkert och skräpar ner på någon av Expressens nedlagda servar då jag bloggade för samma nättidnings Västeråsupplaga under en tid. Det för för övrigt en mycket rolig tid.

Nåväl. Jag tror emellertid att det har förekommit tre, fyra stycken uppdateringar om min klädsel genom åren, men aldrig när jag av någon anledning var uppklädd till tänderna. Om det senare ens hänt. Jo, det har ju såklart funnits tillställningar av bröllop, nyår och jämna födelsedagar, fast då har jag inte tänkt på att berätta om mina plagg eller kvällens make-up.

Hade internet funnits på 70-talet så är det mycket möjligt att min blogg hade handlat om dagens outfit. Om mina träskor och näverjacka och hatten som var kantad av korvaskinn. Dag efter dag tillsammans med blå mascara, svartsvart kajal, läppglans med smak av jordgubb och håret doftande av Timotej eller Öl-schampo.

Men nu är det nu. 

Jag är femtiofyra år och älskar kläder, men hatar att prova dem. Ofta slutar mina shoppingäventyr att jag skulle behöva andas i en påse och att jag kommer hem med liknande plagg som redan finns i garderoben, det vill säga sånt som jag trivs i och i den okulörta färgen svart. 

Det betyder att min walk in closet (har faktiskt en liten sån) består av i princip samma lika persedlar och att dagens outfitbeskrivning lika gärna skulle kunna vara den som jag beskrev i något inlägg år 2002 eller 2013, 

I alla fall. 

På överkroppen (eller skriver man som överdel?) bär jag en svart tunikaklänning i bomull/polyester från Women Collection by KappAhl. Byxorna som är lediga och sköna i form av sortimentet mjukisbyxor är också svarta, och av märket Champion. Skorna som jag valt ut att sätta fötterna för dagen är ett par bekväma träskor av svensk kvalitet, och de är inköpta på Jula. 


Ja, så ser jag ut den tredje fredagen i september år 2016, men kommer inte att lägga ut någon bild som bevisar detta. Som om någon skulle bry sig.

Att lägga av

Att befinna sig in the quitting smoking phase är gräsligt, även om det bokstavligen inte handlar om såna rökverk utan "bara" vanlig tobak. Även denna gång sitter ett plåster på min arm som pytsar ut 21mg nikotin om 24 timmar och jag vet att det kan fungera. 

Till exempel förrförra gången då jag blev rökfri i nästan tre och ett halvt år efter att ha haft plåster på under en knapp vecka. Jag gick sedan lyckligt ut som nyfrälst ickerökare och ville nästan missionera om det, sen tog jag mig ett återfall som nu varat i över tre år.

Under den rökfria tiden så kände jag aldrig något sug. Det var som om jag nyss hade släckt en cig. Mätt och nöjd med den känslan tillsammans med vänner och bekanta som lojt satt och rökte på uteserveringar, tillställningar och andra förnöjsamheter fanns också jag som inte alls stördes av stigande rökslingor eller långa utblåsningar. Tyckte bara att det såg tryggt och vanligt ut.

Det är dit jag vill komma igen. Att ständigt känna mig "nyfimpad" och för alltid vara mätt på nikotin, men fortfarande fladdrar bilden med att jag sitter med en kopp kaffe och cigpaket framför mig, och den är så rofylld och självklar i mitt liv att jag får tårar i ögonen bara att skriva om det.

Så det måste få bli plåster på en tid framöver och inte tänka på ickefrågan - varför ska det vara så farligt och dyrt att röka?