Dagboks/blogginlägg från nollnoll-talet

2000-11-19

Läste i en tidning the other day om en kvinna som hade börjat att jaga och under tiden hon läste in sin jägarexamen, fick hon av sin lärare tipset om att använda ett "mantra".
- När du siktar mot ditt byte så skall du upprepa orden: "Du Är Min...Du Är Min".. innan du skjuter. Hon hade gjort så och fick en god jaktlycka på grund av det.

I går när jag var och lyssnade på Eldkvarn på Smalls, så bestämde jag mig för att prova mantrat på Plura. Det var inte bara för min egen skull som jag stod där och fokuserade på Plura när han sjöng "Kärlekens Tunga".

Det var (om jag ska vara helt ärlig) mest för hans egen skull. Så att han skulle få veta hur mycket kvinnan i hans liv jag är, hur jag förstår hans konstnärssjäl, och att jag kommer att uppmuntra och inspirera honom när det blir vi.

- "Du Är Min, Plura! Du Är Min", mässade jag och ibland verkade det som att han kände vibrationerna från mig och tittade mot mitt håll.

När spelningen var över efter fyra inropningar stod jag och var beredd på att Plura skulle kliva ner från scenen och krypa in i min famn. Istället såg jag hur Carla och de andra grabbarna liksom drog in Plura köksvägen. Han såg förvirrad ut. Antagligen för att han kände så starkt för att gå till mig utan att veta varför, men blev tvingad att följa med sitt band.

Jag satte mig ner vid ett bord och väntade, upprepade mantrat tyst för mig själv och förstod att Eldkvarn inte skulle släppa honom så lätt. Till slut gick jag hem, men inte för att jag hade gett upp. Jag tänkte på de kommande spelningarna där resten av bandet kommer inte kommer kunna hindra honom.

Datum 2001-09-11

På morgonen efter den sista dagen i februari 1986 vaknade jag och efter det att jag hade slagit på radion och hört vad som hänt blev ingenting sig likt längre.
Olof Palme hade blivit mördad. Skjuten på en öppen gata i Stockholm, Sverige efter att ha varit på bio och sett filmen Bröderna Mozart.

Först trodde jag att det var ett satirprogram som jag lyssnade på, men efter att ha ringt minaföräldrar så fick jag bekräftat att det var sant. Jag slog på tv:n som inte blev avstängd på flera dygn efter det och en otäck overklighetskänsla bedövade mig.

Samma känsla infinner sig nu då det värsta terroristdådet i världens historia har inträffat. Tornen i World Trade Center i USA har rasat efter att två plan har kört in i dem och Pentagon står också i brand. Människor är döda och/eller skadade.
Overklighetskänslan ligger som ett filter och hjälper till att hålla det hemska på avstånd. Men långsamt har jag än en gång blivit tvungen att acceptera att det som hänt är sant och på riktigt och får lov att inse att den här gången kommer världen
aldrig att bli sig lik igen.


17 oktober 2001

Temat för FN-dagen i år handlar om världsfattigdomen.
Bra så, men jag tycker bara att man pratar och pratar och tycker och menar och anser och tycker igen och vill så väl, men gör så lite. Vad är det som hindrar oss?!

Vi har all ju den teknologi som behövs att förändra ett u-land till ett i-land. De flesta av oss borde också ha värderingar som säger att varje människa har rätt till mat, trygghet, utbildning med mera, oavsett var man är född.

Därför anser jag att svält och fattigdom är en lång och utdragen mobbning. Att känna till, men låta bli att agera, gör oss lika mycket till terrorister som alla andra som får det uppkallat efter sig. Nåväl, vi dödar inte aktivt med vapen. Vi använder inte någon guds namn eller en extrempolitisk åsikt för att "ursäkta" vårt handlande.

Till skillnad från de "riktiga" terroristerna gör sig heller ingen frivillig till martyr och offrar sig för den goda sakens skull. Nej, här låter vi "bara" människor sakta men säkert dö på ett sätt som torde vara det mest plågsammaste.

Att svälta ihjäl...

Någon borde göra något, man borde göra något, vi borde göra något. Jag borde också göra något.


8 juni 2002

Studenten här hemma fick ett stipendium. Jodå, mamma Suzzie skryter.
Och morfar fick med alla gästerna i följet från Rudbeck att sjunga: "Fy fan vad hon är bra!" ända hem till gården. Hela släkten skötte sig också exemplariskt mot varandra, inget Norén-drama den här gången, ty det var ju tösens dag.

Då inga andra än jag var särskilt sugna på champagne mer än just att skåla i, så blev det en del över som jag var tvungen att offra mig på att dricka. Nej, jag är inte som Edina i Helt Hysteriskt och min äldsta dotter Miss Humanist är verkligen inte heller som Saffron. Men vi är darling/sweetie med varandra för det mesta.

11 September 2003

Jag följde fyrans nyhetsmorgon från och med det jag vaknade, för att få ta del om Anna Lindhs tillstånd. Man väntade på en presskonferens som skulle ha startat kl. 9.00, men som blev försenad och jag förstod något hade hänt då det drog ut på tiden.

Plötslig avbryter programledarna med att säga att TT precis meddelat att Anna Lindh avlidit av sina skador omkring 6.30 och upprepar det chockat och otaliga gånger ända tills presskonferensen äntligen börjar.

Bilderna och talet av Göran Persson sade allt. Att det är en katastrof och tragedi som drabbat vår utrikesminister. Persson var så samlad han bara kunde och pratade också personligt om vad Anna Lindh hade stått och arbetat för; demokrati, solidaritet och ett öppet samhälle.

Han talade också om säkerheten som inte funnits omkring henne och hänvisade till en senare presskonferens som SÄPO och övriga polisen skulle komma att ha under dagen.

Vem mördaren var, visste man inte. Men det första jag kom att tänka på var att det är någon som själv är drabbad/påverkad av vårt samhälle. Och oavsett om det är en förvirrad människa eller en terrorist i politikens namn, så bevisar det att det är en sjuk person som samhället har tappat på vägen, ty en frisk människa dödar inte oprovocerat.

Kvällen före attentatet mot Anna Lindh, så sändes ett tv-program om psykiatrins misslyckande när det gäller gravt psykiskt sjuka människor. Det var en kort debatt efteråt där man menade att en viktig samverkan mellan landsting och kommun hade felat, att det var olyckligt och att det inte fick gå till så. Att "utanförmänniskor" blir ännu mer utanför och bortglömda.

Jag anser att det är mer än olyckligt. Det finns "tickande bomber" ut i vårt samhälle som mår så dåligt så att de slår ner människor med järnrör, vansinneskör i folkmassor och knivhugger personer dagligen. Det är människor som borde ha vård och ännu hellre borde ha "fångats upp" när de första signalerna av dåligt mående visade sig, förmodligen redan som barn.

Jag har länge pratat om en reformation i samhället.
Att politiker och vi som röstar på dem, måste kunna kliva över partigränserna och börja jobba för ett bättre och mjukare samhälle. Att tänka efter att samhällets klimat är symtomen på människors mående. Att börja om och fundera över varför det förekommer så mycket våld och råhet omkring oss. Att lägga alla resurser vi kan på barn och ungdomar, förskola och skola.

Vi har en stor arbetslöshet och många människor går långtidssjukskrivna. Säger det inget? Säger inte det att det inte kan bli annat än kaos för dem som måste växa upp under sådana omständigheter och dagligen får bevittna uppgivna, ledsna och kanske destruktiva föräldrar? Är inte det tillräckligt med symtom och bevis för att yngre människor tar med sig sin frustration uti i samhället som de växer upp i och blir så sjuka som just det samhället står för? Alla blir inte mördare, men måste vi vänta och se, räcker det inte med de facin vi redan har?

Vårt land är inte så demokratiskt, solidariskt och öppet som vi tror eller trodde, för då skulle aldrig något sådant här kunnat hända. Igen.

Dåden mot Anna Lindh och Olof Palme är just symtom på det vansinniga i den värld vi lever i. Det ironiska är att det var just det som de representerade och brann för och som de blev erkända för både i Sverige och internationellt, som faktiskt fattas i vårt land.

Nu är solidariteten, demokratin och det öppna samhälle ännu mer hotat.

Vi är omskakade, chockade och bestörta, men vi ska inte låtas oss slås ned av de känslorna. Utan omvandla och använda dessa till att börja tänka om, fokusera och satsa på de små människorna i första hand, innan de blir stora och farliga.


16 oktober 2003

Big Brother söker deltagare och jag kommer vara en bland de första de tar ut under castingen. Med hjälp av min närvaro kommer det röras till ordentligt i den så kallade grytan där inne i huset. Jag kommer roa, oroa, entusiasmera, rocka, laga mat och sjunga. Draget som följer kommer man prata om länge och inte bara på Kanal 5 redaktionen, utan broadcastings all over will discuss me.

Ty, ingen före och sällan någon efter mitt deltagande i samma dokusåpa, kommer att ha gjort en sådan entré och sedemera också lika galant sorti. Jag kommer helt enkelt att knäcka fett (eller hur man nu säger)!

Min ådra som kreatör är också något man kommer att notera och belåtet följa. Redaktionen kommer att ställa ut mycken dryckjom, då man märker att jag är en rackare på att dricka mig oemotståndlig och bli spontan. Jag kommer emellertid aldrig att pissa på mattor, men det får de ta, då jag är inte nummer två på saker. Jag är och gör original. Så pakter och dylikt kommer jag stå över, sådant är bara för dem som är rädda att förlora och då jag automatiskt är vinnaren, varför tramsa?

Fast jag ska erkänna att jag tramsade mig igenom hela det här blogginlägget. Det är väl klart att jag aldrig skulle söka till Big Brother, hur gärna de än skulle behöva mig där.


29 juli 2004

Getingar och andra steklar finns det gott om. Och svamp, har jag hört. Jag har bara sett några stycken av det senare med egna ögon, medan andra får plocka uppemot tio liter. Det tidigare måste jag konfronteras med hela tiden och försöker att inte bete mig som ett miffo genom att skrika och gapa, men ibland är det svårt när steklarna (som för övrigt är ett jättefult ord) dyker på mig.

Också blommar Mälaren. En grön, spenatliknande sörja har man badat i och stått och hoppat i med ett leende på läpparna och fått hem samma gegga och fortfarande försökt att le åt det, då det är sommar och man har ändå badat i en riktig sjö, trots allt.

Men i morgon blir det Lögarängen. Klorerat och tempererat, där man känner igen sig sedan trettio år och där man kan gå och köpa pommes frites med ketchup om man blir hungrig tillsammans med tjugotvå andra i samma kö, men det gör liksom inget.

Det hör till och det är bara sommar en gång om året. Då får man även räkna med att vara tvungen att studera andras födelsemärken på väldigt nära håll under tiden man köar.


24 mars 2005

En av mina traumatiska upplevelser som barn var att varje år få ett påskägg av mormor där det precis under locket låg ett tre-pack med underbyxor. Underbyxor är samma sak som trosor, men så sa vi inte på den tiden. Och man nämnde inte heller att man skämdes, blev besviken eller ledsen, för då var man otacksam.

Sedan under tre-packet så kunde man finna godis i form av små minipåskägg, en Tuttifruttitablettask och ett paket russin.
Tack, s n ä l l a mormor, sa man och neg fint. Något annat gick inte för sig.

Man läser Skärtorsdagen i almanackan och folk håller på att handla ihjäl sig inför påsken. Alla femton kassor var öppna på en stor matmarknad strax utanför staden. Köerna ringlade sig som ormar genom hela affären och inte en enda person såg glad ut bakom sin kundvagn. Men jag kan tänka mig att köpmannen/kvinnan skrattade hela vägen till safeboxen med dagens förtjänst.

Blåkulla behöver man heller inte flyga till, om nu någon skulle få för sig att fråga om jag ska dit. Ty, här hemma är det Gökboet och Blåkulla om vart annat, året om.


23 juli 2006

Inget är en slump, ett ”råkande” eller shit happens. Allt har en anledning.
Det finns ingen grå, tråkig vardag då det händer tusen miljoner olika saker runt en varje dag, men man kanske väljer att inte se dem. Eller orkar inte, har sett allt, hört allt och man tar inte in det.

Man vill ha en Ta-ta-ta-daaa-upplevelse för att vara nöjd och komma bort från det vanliga. Har man tur och är med om en sådan så vill man ha en ny direkt efter, för här ska inte sugas på några karameller i onödan inte, när man kan tugga/svälja snabbt och gapa efter mer.

Därför ser man inte det andra, alla Hemligheterna, de verkligt spännande happenings som ständig rör sig omkring oss, för det har ju alltid funnits där liksom. Man är inte intresserad av att ”bortom” finns på balkongen, eller på stranden eller i köket när köttfärssåsen blir ovanligt mustig av den nedklippta basilikan.

I århundraden trodde människor att jorden var platt och nöjde sig med det, sen blev den rund och de var lika nöjda. Nu har man har betat av så mycket, blivit less och hoppas ständigt på nya uppfinningar även fast man inte ens har helt klart för sig hur elektricitet egentligen fungerar.

När man har blivit smått (eller helt) blase och inte ens försöker se världen som ett nyfiket barn, så är det alltid slumpen eller omständigheterna man ger cred/skäll då saker och ting händer.

Om man istället väljer att bli fascinerad (eftersom det inte finns någon slump och det inte existerar några omständigheter) och inse att man redan har fått ”nycklar” och ”pusselbitar” till dessa händelser för längesedan, så kan livet bli Ta-ta-ta-daaa ganska ofta, eller åtminstone mycket mer spännande.

Så var nyfiken, ta aldrig något för givet och var på din vakt!
För när som helst kan du vara på väg till en av alla gåtors lösningar och kanske missa den, bara på grund att du inte ser det du tycker är självklart.


30 juni 2007

Även om det skulle ha regnat, så skulle vi ha grillat. Jag hade liksom räknat med det, men stod ändå i köksfönstret och såg ut i spöregnet och bad "snälla, snälla sluta att regna" medan röken från min cigarett stog stilla i luften.

Och ta mig sjutton så slutade det att nederbörda! Omkring klockan 17.30 sprack himlen upp och jag räknade procent blått mot grått och klappade förtjust händerna och gick ner för att torka av utemöblerna.

Min son in law var grillmästare och vi övriga satt och väntade på käk och sjöng/spelade under tiden. Morfar gjorde några "Michael Jackson-moves" då och då (han gör så när han trivs) och vi andra trivdes ändå och kommenterade både väder och annat.

Sannerligen säger jag eder, att familjen gott folk, Familjen är det viktigaste!


1 juni 2008

"Det är inte de onda människornas ondska som är farlig, utan de goda människornas tystnad"

Det var Martin Luther King som sa så för ca fyrtio år sedan, men det är i allra högsta grad lika aktuellt idag. Vi tiger för mycket, vi goda människor. Vi kanske sitter och snackar om vad vi tycker är för djävligt vid middagsbordet eller fikarummet, men att aktivt protestera genom att tala om vad vi tycker när det behövs, det skrämmer oss.

Kanske beror på att vi inte tror att någon blir hjälpt av, eller att saker och ting inte förändras för att vi säger vår mening. Det kanske till och med blir problem av detsamma, så det är lättatare att hålla käften. Att protestera och demonstrera tillhör inte någon av de hetaste trenderna nuförtiden, man kan ju bli uppfattad som kommunist eller terrorist om man startar eller deltar i en manifestation och sådant vill man ju undvika.

När politiker (oavsett partitillhörighet) förändrar, försvårar, förvanskar, förgör tillvaron för en stor del av befolkningen så reagerar vi oftast genom att samtala vid tidigare nämnda bord och sedan hoppas att någon annan tar tag i saken, samtidigt som vi knyter näven i fickan.

Nåja, sjuksköterskorna visade i alla fall att man visst kan, bör och skall sätta ner foten och säga ifrån. Den här gången gick det inte hela vägen, men de ska ha cred för att de startade ett uppror och förhoppningsvis kommer ler grupper att vilja ändra på saker och ting, som t ex arbetslösa, sjukskrivna eller arbetande människor som inte inte gillar läget.


9 januari 2009

Människan som praktiskt taget föddes med en cig i munnen är sedan en månad helt rökfri. Glöggkvällar och andra aftnar har passerat, men inte en cigarett har fått tillträde mellan fingrarna, icke någon. Så ett stort hurra till mig själv som har lyckats så här långt!

I min rökfria tillvaro har jag legat här i sängen ikväll och tittat på Let´s Dance och känt mig glad. Nej, inte skadeglad för att en del alls inte kan dansa, utan för att jag gillat musiken, kläderna och de fantastiska rörelserna som framför allt Morgan Allin visade när han chockade alla med att vara så fantastisk på Cha-Cha.

Kan den mannen (som liksom jag har en oproportionell kropp) fixa en vild latinodans, så ska väl ändå också jag kunna klara av det. Så till nästa nyårsafton ska jag vara en djävel på minst Cha-Cha, men framför allt mycket friskare än jag har varit under 2008. Och rökfri.


30 januari 2009

Näst sista dagen på det första decenniet, i det andra millenniet. Jag är fortfarande rökfri, men lärde mig aldrig dansa Cha-Cha eftersom jag också var sjuk hela 2009. Men nu väntar ett nytt år, fullt med förhoppningar, möjligheter och äventyr. Allt kan faktiskt hända och jag kommer att vara om mig och kring mig för att inte missa.

Då jag är för vissa nymodigheter, men dock ej individualismen som har speglat 00-talet, har jag en önskan att människor ska bli mer engagerade och att de "gammalmodiga" värderingarna som solidaritet och kollektivism blir populära igen under följande decennium. Det skulle hjälpa så många, det skulle påverka en själv.

Gott slut och ett riktigt Gott Nytt År!

Värme i kylan

Sexton och en halv grader kallt ute, delar av en panna glögg innanför hemmaklänningen och massor av musik i lurarna sedan några timmar har fått mig i mycket god stämning.

Bjuder härmed på sveriges bästa skådespelare, som tolkar en av sveriges bästa kompositörers visa, "Sjuttonde Balladen", på ett fantastiskt sätt.

Gratulation till Karin

Det fanns en tid då Karin och jag knappt gjorde annat än att spelade, sjöng och komponerade musik. I några år fastnade vi framför hennes piano även om the sun was shining och kompisarna ville ha med oss ut. Vi hade ordnat med mickar, två bandare, kollegieblock, en massa cigaretter och var synnerligen seriösa.

Vi donade med stämmor och hade mycket tålamod då det var ganska skralt med mixermöjligheter, men fick till en del bra grejer. En låt fick heta "Tonårstabbar" och sade allt, tyckte vi. Då.

Musiken var i stort sätt vårt liv när vi inte träffade polarna. Ibland blev de inbjudna på underhållning och Karin lade ut ett jazzintro på pianot som var vår signaturmelodi. Jag var programledaren som viskpratade fram vad kvällen hade att bjuda på, sen körde vi på.

Vidare var Karin otroligt bra på att waila, men även vårt lands första kvinnliga rappare. Som en retsticka en sommar då jag var tvungen att arbeta, spelade hon in ett band till mig. Med en instrumental slinga i bakgrunden och ett rappande som började med: "Du, du jobbar..du jobbar!" och vidare vad hon själv gjorde i stället för just jobba. Sen stoppade hon in bandet i min brevlåda, tillsammans med ett kort litet brev med hänvisningar till vissa minutrar där jag skulle lyssna extra noga.

Idag fyller Karin år och jag ville på detta sätt få henne att bli sugen på att vilja skapa och att jamma igen (denna gång med bättre grejer naturligtvis).

Till dess gratulerar jag dig darling och hoppas också att du får en underbar jul med alla ungjärpar och mannen!

Vissa saker stämmer även sju år senare

Datum 2002-12-11

Man reflekterar, funderar, analyserar och handlar. Det är ju snart jul och det är ju också kul, jag längtar faktiskt.

Tittade på Ulf Lundell häromkvällen på tv och fick ett ny mening att citera. "Det är roligt att åka iväg på kärlekens dårtripp" sade han och skrattade. Och det är det ju.

Midvinternattens köld är definitivt inte hård nuförtiden, det är inte ens kallt ute. Och med det får jag hela tiden höra på människor som beklagar sig över den frånvarande snön. Hade det däremot varit snö närvarande, hade man klagat på det i stället. Kverulanter!


Dagens låt är Sweet Little Child O´Mine med Guns N´ Roses (och speciellt Snygg-Slash)

Torsdag utan ärter och fläsk

Jag spelar nätpoker med en massa tomtar som sitter och fiskar, och de som lirar Texas Hold ém vet exakt vad jag talar om. Det är väldigt enerverande, men jag har bra musik i lurarna och med från min Pugh-spellista på Spotify.

"Jag heter Bo". "Här kommer Natten" är gamla favoriter (även om jag har många) och när Pugh avslutar "Dä ä bra, dä ä fint" med att säga "Aaa lä ä lä" med tjocka L, så får jag triss med mina pocketess när de träffar rivern och jag skrattar på bred västmanländska.

Här är förresten texten till "Föräldralåten" från albumet Pughish. Inspelad i april och maj 1970, med Jojje Wadenius på gitarr och bas, Janne "Loffe" Carlsson på trummor, samt Pugh Rogefeldt som skrivit all text och musik samt medverkar med sång, gitarrer och ljud. Tryck på pläjj nedan, följ med texten och sjöng med. (får användas till privat bruk, så jag är inte ute på några dumheter)




See the light come in the morning
See the light come in the mooooo...
See the light come in the morning

I see the light come in the morning
A look the light come in the morning
A look the light come in the morning

See the light come in the morning
See the light come in the morning

A look the light come in the morning
A look the light come in the morning

Jag är 18 bast, å jag har en morsa
som alltid ska lägga sig i
mina kärleksaffärer

Från ett års ålder upp till puberteten
ska morsor hänga sig på.
Det är väl OK, men säg vilken tjej
Vill ha min mamma till nån slags polis, va?

Hey, mama!
Keep your big mouth shut,
keep your big mouth shut.

Hey, mama!
Keep your big mouth shut,
keep your big mouth shut, (yeah)


Usch!

Min far, han har... inga drömmar kvar.
Jag drömmer mig bort när världen tycks för jävlig,
med krig och allmän dekadens

Då kommer min far, från drömmen mig tar
Med ord som: "Ja pojk, du rycker nog upp dig,
när du har fått gjort din lump å blitt karl. (Ja, det gör du!)

Hey, papa,
Keep your big mouth shut,
keep your big mouth shut,

Hey, papa!
Keep your big mouth shut,
keep your big mouth shut, (yeah)


Ohhhh!

See the light come in the morning
I see the light come in the morning
A look the light come in the morning
A look the light come in the morning
Men då sa Lasse (sudda, sudda, sudda sudda, sudda sudda, sudda)

Som solens sista strålar skola skina
Ska skymningen sukta sitt svar
Skön skökas stön
Ska sitta som spön
Sen svaret sakta skrider stor spalun

Bläääääh!

See the light come in the morning
I see the light come in the morning
A look the light come in the morning
A look the light come in the morning

See the light come in the morning
See the light come in the moohohohohohooooooo

Tillbaka

Kan det verkligen vara så att jag har släktingar från finnskogarna i Värmland?

I natt fick jag en smärre chock då jag fann att min mormors morfar hade vandrat upp från Ekshärad, Hagfors med ett efternamn som tydligen var ganska vanligt bland "finnättlingar". Detta förklarar ännu ett sätt till min dragning med att ständigt vilja tala värmländska och/eller finska.

By the way, om man nu har en blogg skall man inte vara aktiv med denna då? Kan hända, men se jag har haft lite andra grejer för mig. Fått tapetserat, målat i vardagsrummet och har hållt/håller på att inreda detta.

I princip är de flesta av mina möbler och tyger recycling stuff, från t ex Blocket, Tradera och Myrorna. Men nu behöver jag en Billy bokhylla till av det rödbruna slaget och tre "överhyllor" till dem. (så den som läser detta har något av detta till salu, så hojta till i "kommentarer") Vidare tänker jag bygga till en slags hylla över dörren så det blir en som en biblioteksvägg. Resten av rummet ska gå i samma tema som övriga lägenheten, dvs kaos möter ordning eller något sånt, i alla fall med en massa tavlor.