Ro

Blogginlägg från den 31 juli 2007. Fortfarande lika aktuellt, minus cigaretterna.
 
Insjövattensdoft är sumpig, men gör mig mer glad än havsluft eftersom den påminner mig om den sammansatta lukten av bland annat lövmaskblod, termoskaffe och plasten från öskopan på botten av båten som pappa och jag var ute med i ur och skur. Det var roligt, tryggt och spännande att sitta i fören och skrikberätta om allt vad man såg till pappa.

Vi åkte till grund och holmar med kast och pimpelspön och pappas egentillverkade tackel. Abborre skulle vi ha och vi följde efter måsarna där de dök som mest för där var det påslag, sa pappa och så stannade han motorn och bad mig slänga i draggen. Jag undrade en gång om det var isberg, de där stora stenarna utanför krafvärmeverket, och pappa Sven skrattade och sa javissörru, men så berättade han att det var fågelskit och måsarnas bästa rastplats.
 
När det var vinter så åkte vi bil någon mil utanför stan och promenerade sedan flera kilometer ut på isen. Pappa borrade upp hål och struntade för det mesta att ta bort issörjan med sleven, utan använde bara händerna. Jag kom att bli likadan, köldtålig, och har till priset av detta fått händer som ser ut som de är tio-femton år äldre än resten av kroppen.


Igår när jag gick längs mälarstranden drog jag in sjölukten och tänkte på att jag längtade efter att "vara där ute" igen. Att jag vill sitta som min pappa gjorde, med en cig i munnen, mugg kaffe i handen och sakta veva in reven och titta in i solnedgången. Jag förstår nu som vuxen att det är bland det mest meditativa man kan uppnå om man heter Sven eller Suzanne och har svårt att vara stilla. Det är då, med kastspöt och siluetten över stan man inte behöver säga något, man förstår allt ändå.

Somriga saker

Solglasögon, färskpotatis, äta jordgubbar, sjunga Evert Taube låtar, skrubbsår, klippor, klädstreck, plastbunke som man skrapar färskpotatis i, sandaler, veranda, bryggor, steklar, hallonhäckar, het asfalt, hemgjord isglass, bersåer, utburna brickor med kaffekoppar och saftglas, killar i badshorts, parasoll. 

Inmutade platser på stranden, krocket, brännässlor, filt på gräsmatta, utegrill, män som grillar, Allsång På Skansen, Power Meet, leta mask, kylväska, båtar, immiga nubbar, meta dansbanor, krusbär, tanter som går i bh i sina trädgårdar, utomhusdusch i sommarstugan, vattenspridare, plastmuggar som alltid blåser i väg, husvagnar med förtält.

Sommar i P1, Liseberg, uteserveringar med utifall-fleeceplädar, hammock, grillglace, män med bara överkroppar, badbollar, Gröna Lund, iskall öl, badmintonnät som har hängt ner sig och kvällsdopp. 

And his mama cries

"People, don't you understand
the child needs a helping hand
or he'll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
are we too blind to see,
do we simply turn our heads
and look the other way"

Texten är från låten In the Ghetto eller The Vicious Circle som var dess originaltitel. Mac Davids skrev och komponerade den och Elvis Presley gjorde den känd 1969.

För fyrtioett år var det i andra länder som ghetto-stuff hände,  i Sverige var låten bara en vacker och sorglig ballad eftersom vi hade "byggt bort" fattigdomen. Nuförtiden föds det många barn i vårt land som växer upp till arga unga män och kvinnor, då klyftorna i samhället än en gång blivit en klassfråga.


De har många gånger inget hopp, de känner att de inte har några möjligheter, då det ofta handlar om i vilken familj de föddes in i. Såna aspekter var inte avgörande tidigare, eller åtminstone inte från 60-talet och fram till 90-talet.

Det finns familjer som "lever på" försörjningsstöd, A-kassa eller sjukersättning. Inte för att det är roligt eller för att de är lata, utan för att de är arbetslösa och/eller sjuka. I såna familjer får  många barn växa upp. De får se och höra ledsna, tröstlösa föräldrar, bli vana med att vara utan saker eller upplevelser för att föräldrarna inte har råd, kraft eller ork. 

Men alliansregeringen med arbetarpartiet i spetsen, har hittat utvägar. Att ta tillbaka det gamla nedlagda "statarsystemet" är ett exempel. (det vill säga att folk får flytta på sig dit det finns jobb). Även om personerna är sjuka eller om arbetet inte ens vara säkrat med fast anställning. Folk ska att bryta upp, sälja sin lägenhet/villa och lämna hemorten. Folk ska göra rätt för sig helt enkelt. Att barn och ungdomar tvingas med på den resan och tappar sitt sociala nätverk för en obestämd tid, sådant tänker man inte på.

Att pappan med svår diskbråck eller mamman som varit psykiskt sjuk i många år inte längre får sjukersättning utan placeras i arbetslinjen är för allas bästa, tycker regeringen. 

Alla för de som har pengars bästa, menar jag. 

Eller så kan människor ta arbeten inom RUT. (Rengöring-Underhåll -Tvätt) Man jobbar hemma hos människor som har svårt med sina livspussel och behöver hjälp med diverse göromål som känns skönt att lämna bort. Samma personer kan sedan dra av detta på bekostnad av våra gemensamma skattemedel.

De som arbetar som pigor och drängar (menar inget nedsättande med det) har dessvärre inte råd att använda samma tjänster. De ska vara glada att de har jobb, göra rätt för sig och hålla käften. 


Jag själv skulle inte kunna se mig själv i spegeln om jag nyttjade dessa tjänster. Det är ett jobb, ja. Men ett ojämlikt arbete som subventioneras av staten för att vissa människor ska få det lättare i tillvaron. En reform som innebar att många som tidigare hade "svarta" hushållsnära tjänster nu kan känna sig trygga och få ännu mer i plånboken och även tror sig bidraga till en god fucking gärning.

Garanterat är det inte bara mammor i Chicagos slum som gråter när de ser på sina barn. (Ja, det finns abort. Vad dum jag var som inte tänkte på det!) In the Ghetto har blivit en relevant sång som man borde ta på allvar, det är bara att sjunga med i strofen: 


"Take a look at you and me,
are we too blind to see,
do we simply turn our heads
and look the other way"


Vidare är det här min uppfattning om hur RUT-avdraget kan se ut i praktiken (jag har haft inlägget utlagt i en annan blogg tidigare)

Charlotte

Jag tycker att det är suveränt att man numera slipper ha svart hemhjälp eftersom det på många sätt äventyrar både ens hem och anseende. John och jag har nu nu flera personer som kommer hem till oss genom att vi anlitade ett seriöst företag som tillhandahåller olika slags hushållstjänster.
 
Vi har en Nettan som sköter städning, tvätt och strykning, Jimmy som skjutsar barnen till träningarna och en Olle hjälper oss med vår stora, härliga trädgård.

Det hela har kommit att bli en stor avlastning för oss eftersom våra arbeten kräver så mycket. Man ska verkligen inte klaga då vi båda trivs och kan göra karriär samtidigt, men fritiden har i princip fått gå till att sköta hushållssysslor och det är ingen av oss särskilt bra på eller tycker om heller för den delen.

Den nya skattelättnaden för hushållstjänster är en utmärkt kombination på många plan. Anders Borg och Maud Olofsson tänkte på allt när de lämnade in förslaget. Att man skapar mer jobb, man får livspusslet att gå ihop och att det blir mer jämlikt. Sen får väl både John och jag tillägga att det är ett faktum att vi får mer i plånboken då det dessutom är avdragsgillt och det är ju också en bonus.

--------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jeanette

Nu har jag äntligen fått ett jobb, eller flera kanske jag ska säga! Jag arbetar hos fyra olika familjer och har lyckats få ihop det till en heltidstjänst. Mina arbetsuppgifter är allt ifrån att tvätta och städa hos familjer, till att laga mat och passa barn vissa kvällar i veckan. Sedan jag blev varslad och uppsagd på min gamla arbetsplats och har stämplat i nästan ett år, blev jag uppmanad att söka dessa arbeten och lyfter nu en lön på 19 200 kr/mån före skatt.

Det underlättar mycket för mig att ha en bättre ekonomi men samtidigt känner jag att jag inte hinner med så mycket annat än att jobba och sköta hemmet. Det är väl inget man är ensam om, så man ska väl inte klaga. Jag har ju i alla fall ett arbete.

Mina barn är ganska självgående nu när de nästan är tonåringar. Jag hjälper dem såklart med läxorna och brukar cykla med dem till träningarna, men ibland tycker de att det är lite pinsamt att ha morsan med. Det må så vara, men jag tycker att det är otäckt när de ska hem själva i mörkret och sen är blir det ju också en gemenskap att stå och titta på träningar och matcher, även om ungarna själva kanske inte uppskattar det ännu.

För övrigt trivs jag bra i min nya lägenhet, även om det först kändes trist att behöva flytta från den andra med uteplats då ekonomin inte tillät att vi kunde bo kvar där. Jag har i alla fall en stor balkong som jag har inrett i sommar och det blev mycket kryddor och örter som jag har kvar nu till både hösten och vintern så det känns roligt att krydda vardagen med. Haha!

Har också tänkt på att skaffa en bil igen, det var inte helt omöjligt att jag kunde få lite extratimmar sa de på firman jag jobbar hos, så då kommer jag ha råd.

Nattens lullaby, en höstsång mitt i sommaren, med Eva Cassidy där hon framför Autumn Leaves, live at Blues Alley.

Det har varit varmt. Varmaste sommaren sedan 1880 kunde man läsa idag, och de allra flesta människor njuter. Nätterna är jobbiga tycker jag. Det är närmare trettio grader inne, kanske går de ner till tjugofem, och jag vaknar varje natt med hoptrasslat hår, lakan, ja allt som går att trassla och mardrömmarna är fler än någonsin.

Vi är inte beredda på tropiska hettor i det här landet. Få av oss har air condition i våra bostäder, som är brukligt i länder där det är varmt. Vi är däremot förberedda (aldrig skåningar i och för sig) att kylan ska slå till. Många går böjda och hukade från oktober till typ maj/juni och förbannar att de har fötts i fel land. Och jag tycker inte att det är någon big deal, är väl bara att klä på sig liksom.

Svenskarna beter sig konstigt när värmeböljorna sköljer. I stället för att söka skugga eller vila så ligger vi och pressar oss vätskelösa och premaligntmelanomar utan solhatt och  långärmade bomullströjor.

Nåväl. Den underbara och varmaste sommaren sedan 1880 har tagit musten ur mig. Har inte orkat göra så mycket mer än att multibadat i Mälaren eller hållit mig inne under takfläkten i sovrummet med laptopen och haft maratontittande av Six Feet Under.

Annars letar jag speciella saker på Youtube och nyss fann jag denna suveräna klippning av väl valda scener från filmerna Utvandrarna och Nybyggarna, med Helen Sjöholm som sjunger Du måste finnas från musikalen Kristina från Duvemåla i bakrunden.


Väl värd att se och lyssna på!












 

Power Meet under några år

 Lördagen den 6 juli 2002

Jag och min syster har (som vi brukar) jobbat vid Johannisbergs flygfält och sålt diverse skit till de så kallade raggarna. Det är nämligen de raggare som aldrig kommer till crusingen beroende på flera orsaker. Men alla orsaker har med alko att göra.

Jag försöker verkligen förstå mig på dem. Jag anstränger mig att tänka mig dem som "vanliga människor" som står i en Bankomatkö en vanlig tisdag eller handlar Aftonbladet på Q8, men det är svårt för det mesta.
 

Speciellt när någon kommer fram och vill visa ett nyinköpt klistermärke där man kan läsa: "Varför köpa en neger när det finns svartskallar? Jag fattade varken handlingen eller meningen. Med något.

Och hur seriös uppfattas man när man står och drängpissar mitt ibland en massa folk? Jo, tokrolig för de invigda och sina polare. Nej, jag vet inte om jag orkar tjäna några fler pengar på dem ett år till...

Torsdagen den 3 Juli 2003 

Raggarna har äntrat staden nu. I närheten av mina föräldrars stuga har raggarna sin camping och på väg ut till samma stuga så såg jag hur de hade börjat köa för att komma in. Man hade husvagnar i käckt schackrutigt, släpvagnar med tältställningar och alla andra möjliga camping-varianter i varierande färger och mönster.

Men det verkar inte vara mycket klistermärken att prata om i år. Verkar vara ute med detta. Inget "Flina du Svensson, vi har din dotter i baksätet" eller "Michael Jacksson ÄR en neger". Det kanske är inne med något helt annat, men det får vi se på söndag, om inte annat så kommer det finnas spår av mycket annat längs Sjöhagsvägen.

__________________________

070707

Jag tror inte jag har åkt raggarbil sedan jag var ung, men igår fick jag i alla fall det stora nöjet att vara passagerare i en ljusblå Dodge-61 som min kompis Sussi helt plötsligt och lustigt fick förfrågan om att köra. 

Denna kvinna har typ alla körkort man kan ha, så jag satt tryggt där bak i bilen och kunde koppla av som vilken raggare som helst. Jag moonade såklart inte, satt bara och vinkade till folk som satt bänkade efter vägen. 

Målet var "Campingen", där bilens ägare hade sitt sällskap, husvagn och det obligatoriska förtältet. Där hamnade vi också så småningom och det blev lite party-party och mycket senare en lång vandring tillbaka till stan.

_______________________

Torsdagen den 3 juli 2008

Vi satt och pratade om vi ändå kanske skulle flytta till en varsin husvagn eller helst en båt om det blir marknadshyror här nere i city. Jag var hembjuden grill hemma till min goda vän innan vi skulle ner och titta på pro-cruisingen nere vid Lögarängen. 

Vi satt där och avnjöt den goda maten och hade som vanligt en massa ämnen att avhandla. Att vi valde torsdagkvällen beror på att jag ska resa bort på lördag och inte kommer att kunna sitta längs något stråk under fredagsnatta, ej heller i någon raggarbil. (som om det sista skulle vara något traditionellt)

Men förhoppningsvis kommer det bli en tradition att just vi två minglar någon kväll under Power Meet-dagarna i fortsättningen, vi började ju så fint förra året. 

Lördagen den 3 juli 2009

....fortsättning följer den 9 juli 2010

6 juli 2012

Jag följde inte upp den 9 juli 2010, men minns att Sussi fick ett samtal om att hennes djur hade skrämts av åskan och smitit ut från huset, så hon fick åka hem, men de hittades som tur var.

Däremot kommer jag istället att göra från och med idag, dokumentera Big Power Meet tills det är över på söndag. En mer intressant företeelse finns inte enligt mig. Folk reser långväga för att delta i detta möte, där man verkligen får vara sig själv en stund. Industrimentaliteten i vår vänliga stad är numera som bortblåst, ty man sitter, står och ligger efter vägarna runt cityringen och Lögarängsvägen med medhavda mat - och drycksäckar och trivs.

Det skulle aldrig gått för sig förr, att hålla på att bete sig på samma sätt som folket bak i bilarna. Nej, vara glad och...och flamsig gick inte för sig. Möjligtvis att man tillät sig att bli lätt uppsluppen på en kräftskiva efter några supar.

Jag gillar Power Meet numera, eftersom att det har öppnat upp det lättsamma som vi så väl behöver. Att generationer sitter sida vid sida och ler i samförstånd när det kommer en monsterbil där folk sitter och badar på flaket och efter det fyra bilar i rad med unga herrar som visar röven är sådant som sker.

Är det kul det? Ja, det som är kul är att subkulturen som varit så hatad, plötsligt blivit rumsren då alla kan vara med i den. Allt blir ett enda stort Hihi, vill du ha en till kycklingvinge? och så låtsas man inte om den där killen med alla finnarna på skinkan som paltade ut bärs så att det stänkte på en.

Visst finns det en baksida, precis som det gör vad det gäller Vasaloppet, O-ringen, de otaliga musikfestivalerna och alla andra stora evenemang där det samlas mycket folk, men det roliga och lättsamma överväger. 

Snygga bilar, skön musik, härliga (!?) och glada människor är det vad jag ska vara omkring nu i några dagar. Garva, äta, dricka, iaktta, fota för sedan dokumentera det här, mest för min egen skull, men även som en slags hyllning till "Det Stora Spektaklet".

Normal?

Vad har Six Feet Under, American Beuty och True Blood gemensamt? Jo, manusförfattaren, producenten och regissören Alan Ball.

När jag tittar på produktioner av honom så känner jag igen mig. Jag menar, är det inte vanligare med dysfunktionella familjer, snarare än de funktionella?  

Det räcker med tonfallen, gesterna, förnekelserna och förhoppningarna i de konstellationer som inte alltid består av den lyckliga kärnfamiljen han presenterar. Man behöver inte vara en vampyr eller shapeshifter för det.

Som någon en av karaktärerna säger i ett avsnitten av Six Feet Under: "Det är inte normalt att vara så där normal. Att så kliniskt hålla ihop sig för att folk inte ska tycka att man är onormal..."

Tomas Alfredsson, Lars Norén och Lars von Trier är tillsammans med Alan Ball specialister på att skildra  "konstiga" människor som de flesta tittare (läs åtminstone jag) känner igen sig i och på det viset blir rollfigurerna normala. Åtminstone inom oss. 

Man vill hellre göra dem igenkännbara genom andra man har omkring sig, än att erkänna ens likheter med till exempel Jan Banan och hans kvinnosyn eller den überneurotiska modern som kräver och kväver sina barn med uppmärksamhet och  tacksamhetsskuld.

Och hur är det med hemligheter, har vi inte alla såna? Kan vi inte också bland kännas oss lite halvt paranoida för att folk ska få reda hur vi egentligen är? Jaså, inte det...

Omkring den 1 juli

30 juni 2008

Jag har lyssnat på några av pratarna i Sommar i P1 (för det går alldeles utmärkt att göra det precis när man vill via webbradion på deras hemsida) och tänker så fortsätta för att sedan i höst rangordna dem och lägga ut listan här i bloggen. Ska ha två kategorier, hur intressant själva pratet var samt sommarvärdarnas musikval.

En tidig reflektion är i alla fall att någon varje år måste välja "Ute Blåser Sommarvind". För mig står visan för ensamhet och rädsla över att man aldrig mer får komma hem. Det var en sommar som jag var hos släktingar i Hälsingland och vi besökte några bekanta till dem ute på landet. Flickorna som bodde där ville leka och stängde in mig i en sorts kammare som hade en gammal bonad på väggen som just löd: Ute blåser sommarvind .

Det luktade Vallby Friluftsmuseum där inne, varmt gammalt virke. Ensam och rädd rabblade jag texten till visan och inte såg jag min mor vandrandes på den grönan äng genom fönstret från kammaren, bara de där jäntorna som skrattade åt mig.

På min låtlista (om jag fick vara sommarvärd) skulle i alla fall Pugh finnas med. Liksom Merit Hemmingson och The Police, samt Monica Zetterlund, Bach, Sylvia Wrethammar, Cornelis Wreeswijk, Bob Marley och Skäggmanslaget.

Och så skulle tala om vad som egentligen hände den där gången.

30 juni 2009 

Jag började dagen med att hitta och lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" när jag egentligen bara skulle kolla vilken som var värd för dagen. Sommar i P1 firar 50 år i år och med det låter Sveriges Radio oss lyssnare välja och vraka bland en massa godbitar som sänts genom åren. För mig blev det inte så svårt då jag älskar att lyssna på trubadurer i allmänhet och Mr Cees (Kejs) i synnerhet. Han visste vad han talade, diktade och sjöng och hade liksom full koll på hur det var att gå i trasiga skor, och inte bara i sina egna.

I vintras då jag visserligen låg utan skor i min säng, men likväl trasig, sjuk, ledsen och synnerligen pissed of på det mesta, så läste jag boken Ett BLUESLIV - berättelsen om Cornelis Vreeswijk av Klas Gustafson.

Pocketupplagan fick följa med ned i badkaret där den blöttes upp en smula (ni kommer få tillbaka den som inbunden, Hanna och Jocke)och framför spisen där virginoljan fläckade ner vissa sidor, då jag fick hålla upp boken mot den fula och stora lampan med lysrör för att kunna läsa medan jag lagade mat. När jag sedan kröp ner i sängen igen och kollade på dokumentärfilmerna om Cornelis så upplevde jag det facinerande då han fanns där på skärmen och sa de saker som boken just berättade. Samtidigt.

För ett par år sedan hade jag dessutom glädjen att se och höra hans gamle kompis Ewert Ljusberg uppträda i Västerås. Ljusberg bjöd på flera timmar med visor, anekdoter, imitationer (av bl a Vreeswijk, Fred Åkerström och Evert Taube)och hoppfulla lyckönskningar om att vi medborgare ska reagera mera och tillsammans med sådana människor kan jag inte annat än känna mig trygg och road.

Idag fortsatte det i roandets och på något sätt trygghetens tecken. Jag fick besked om olika åkommor, där någon var positiv medan en annan var rätt trist fast ändå inte överraskande. Mina smärtor kommer att vara kroniska, dock inte dödliga och det betyder att jag har all tid i världen att göra vad som helst. Så jag kör på.

Och ni som kommer att lyssna på "Sommar med Cornelis 1983" genom att klicka er fram via "Sommar i P1", och som till och med känner mig, kommer såklart att förstå varför jag blev på så gott humör då jag fick avsluta dagen med "Sommar med Cornelis 1983 - del 2

 30 juni 2010

Ett uppriktigt, roligt, skört och spännande sommarpratande av Per Holknekt - Lyssna direkt om du trycker här