Ro

Blogginlägg från den 31 juli 2007. Fortfarande lika aktuellt, minus cigaretterna.
 
Insjövattensdoft är sumpig, men gör mig mer glad än havsluft eftersom den påminner mig om den sammansatta lukten av bland annat lövmaskblod, termoskaffe och plasten från öskopan på botten av båten som pappa och jag var ute med i ur och skur. Det var roligt, tryggt och spännande att sitta i fören och skrikberätta om allt vad man såg till pappa.

Vi åkte till grund och holmar med kast och pimpelspön och pappas egentillverkade tackel. Abborre skulle vi ha och vi följde efter måsarna där de dök som mest för där var det påslag, sa pappa och så stannade han motorn och bad mig slänga i draggen. Jag undrade en gång om det var isberg, de där stora stenarna utanför krafvärmeverket, och pappa Sven skrattade och sa javissörru, men så berättade han att det var fågelskit och måsarnas bästa rastplats.
 
När det var vinter så åkte vi bil någon mil utanför stan och promenerade sedan flera kilometer ut på isen. Pappa borrade upp hål och struntade för det mesta att ta bort issörjan med sleven, utan använde bara händerna. Jag kom att bli likadan, köldtålig, och har till priset av detta fått händer som ser ut som de är tio-femton år äldre än resten av kroppen.


Igår när jag gick längs mälarstranden drog jag in sjölukten och tänkte på att jag längtade efter att "vara där ute" igen. Att jag vill sitta som min pappa gjorde, med en cig i munnen, mugg kaffe i handen och sakta veva in reven och titta in i solnedgången. Jag förstår nu som vuxen att det är bland det mest meditativa man kan uppnå om man heter Sven eller Suzanne och har svårt att vara stilla. Det är då, med kastspöt och siluetten över stan man inte behöver säga något, man förstår allt ändå.