Hågkomster efter att ha lyssnat på Come Give Me Love

Jag var elva år och tjejerna såg fortfarande ut som brudarna i Robban Brobergs musikfilm "Jag måste hejda mig", med långt hår och så mycket svart mascara runt ögonen att det nästan såg ut som flugben. På vintern hade många såna där afghanpälsar och militärväskor som de skrattande svängde om sig när de kom i klungor och jag tjatade på mamma att få en sån där "päls".

Killarna var egentligen rätt fula med sina stickade tröjor under täck eller jeansjackorna och de nerkippade träskorna som bars året om. De kastade undan luggarna när de hejade med snabba nickningar till tjejerna och jag tyckte inte att de var värda att få en hälsning tillbaka.

Den enda kille som gällde var Ted Gärdestad för han gjorde jättebra musik och var varken ful eller äcklig. Albumet Ted spelades oavbrutet och de som körade på Teds platta var inga mindre än Agnetha Fältskog, Annifrid (Frida) Lyngstad, Lena Andersson, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Låtarna "Come give me Love", "Jag ska fånga en ängel" och "Sol, vind och vatten" hjälpte mig att längta efter att få bli tonåring och det gick så låååångsamt. 

Under tiden lekte jag, det fanns inte "så mycket" annat för barn att göra på den tiden. Man lajjade Gubbe, Kurragömma, Burken, klättrade i träd, "Spådde ( i sand), hoppade hage, rep och twist, "Syltburken", Hallihallå, bytte filmisar och bokmärken, lekte Röda-vita-rosen och pojkarna torterade varandra till att tjalla var mumriken var, tvättade sin cykel och satte kortlappar med klänypor på ekrarna, åkte skridskor och gjorde Anden i glaset.

Vi ungar såg ut som barnen i en annan Robert Broberg-klassiker, nämligen The Pling & Plong Show där inga sminkade 8-12 åringar överhuvudtaget fanns att finna. Såklart att man tog igen det sen och jag kommer nog fortsätta att ha flugben och eyeliner runt ögonen på äldreboendet också. Dessbättre är det nog ingen risk att killarna (gubbarna) har en lång lugg att slänga med eller ännu värre, en hockeyfrilla.

MIL.F

Soldaten som efter sin framgång med kvinnor fick smeknamnet "Belle-Jambe", (Vackra Benet) hette egentligen Johannes Döparen och var son till en advokat. 

Denna soldat avancerade snabbt inom armén, fick många fina utmärkelser, blev så småningom krigsminister i sitt hemland Frankrike, men också utnämnd till marsalk och guvenör och jag vet inte allt. Han avslutade hursomhelst sin karriär genom att bli Konung av Sverige och fick namnet Carl Johan efter att ha angett trohetsed och blivit adopterad av Karl III.  

Jean Baptiste Jules Bernadotte levde under åren 1763-1844 och var således åttio år när han var med och reste den kungliga milstenen som jag fann efter Pilgatan, på min promenad mot Hälla idag.

Skulle han ha uppskattat skämtet som den kvinnokarl han ändå hade varit, eller är det troligare att hans majestät tyckt att man hade gjort (hov)narr av honom, efter att någon lagt till ett F där på stenen?  

Själv reagerade jag, (man ska´nte hålla på å klottra, inte) skrattade och fotograferade.

Inlägget är ifrån den 25 september 2008

Samma dag för åtta år sedan - Heroes

Måndagen den 22 September 2003

Jag har märkt att en del män irriterar sig på hjältar i böcker och filmer. Speciellt där en kille (för det är hjältar av manligt kön det gäller) har haft det tufft, måste försvara sig, kanske är hård som sten utåt, men mjuk som en kattunge inuti och "vinner" på slutet.

Man kan inte identifiera sig med sådana hjältar för det går inte till så i verkligheten menar de som irriterar sig.
Men, undrar jag, vad är det då för skillnad på hjältar och hjältar?

Varför är det inte något problem för karlar att "hålla på" så kallade actionhjältar? Är det för att såna är alldeles för långt från verkligheten och att man är på det klara med att det bara är fiction med alla dessa vapen? Att hjälten inte är något hot mot ens manlighet även om han får snyggaste tjejen och sista flinet. För att huvudpersonen är outstanding från början liksom?

Om boken "Ondskan" ondgör sig flera av mina manliga bekanta. De säger att de visserligen kan känna igen sig ibland, till exempel där Erik blev orättvist behandlad, men samtidigt anser de att han lyckades för lätt. Blev bäst på allt. På att slåss, vinna i simning stup i kvarten och kunde behålla sin värdighet trots att han fick så mycket stryk.

För en "vanlig" kille" kille fungerar det inte så. Han blir inte bäst på allt bara för att han hade det trist i sin barn och ungdom. I det verkliga livet menar mina vänner (männen som irriterar sig på hjältar) att man får ta skit, och inte ge igen. Payback är bara för såna där Erikar och pseudohjältar. Några av mina vänner är kan till och med erkänna att de hellre håller på den vidrige, skurken "Skitenhielm" i samma bok.

Hursomhelst så har filmen "Ondskan" premiär på fredag och naturligtvis så ska jag gå och se den och uppleva superhjälten Erik så live som det går.

Och till sist vågar jag påstå att i verkligheten så är vi alla hjältar, men att vi kanske väljer att inte se oss själva som det, eftersom att man "bara" har överlevt.

Iakttagelser

Den av skatorna som blivit så tjock, sitter på trädgårdsbordet med något i näbben och bligar på mig när jag ska gå och kasta soporna. Jag hör ett kraxande från muren och där sitter den andra, och man vet väl inte säkert vad den säger till sin partner, men man begriper att det handlar om mig.

Skator är oerhört intressanta och sluga fåglar och just det här paret har jag följt sen jag flyttade hit. Antagligen känner de också igen mig, för jag brukar stanna och titta på dem och de i sin tur brukar följa mig med blicken och så kommunicerar de med varandra med det där kraxandet. Ganska ofta brukar de flaxa ner och stjäla av det vi dukar fram på trädgårdsbordet om vi inte är påpassliga. Sen hör man dem "skratta" efter en liten stund när de svalt bytet.

Vår gård är alltså de här två skatornas revir och råkar någon annan skata hitta hit så blir det ett djävla liv, för att inte tala om när det rumsterar katter på gården. Vid det senare tillfället kan det konstigt nog vara okej med andra skator. 

Då har väl antagligen våra gårdsfåglar lockat hit dem för att de ska hjälpa till med att och mobba kattkräken, men utbölingsskatorna får bara sitta på hustaken och skrämmas. Absolut inte komma närmare än så.

Men jag undrar varför just den ena fågeln av skatparet har blivit så tjock. De äter väl samma sort fettinsprängda matrester från människor tycker man, men kanske har just den här dåliga gener. Vad vet jag.

Vid skrivande stund googlade jag och fann denna intressanta länk:

-----> Om skator

Livs-medel

I Hälsingland säger man pärstamp om potatismos. Den här veckan har jag inte stått och gjort mos av pärer, däremot av en jädra massa äpplen. Tre papperskassar med Transparent Blanche har blivit närmare femton liter äppelmos 

Dessa äpplen hade annars åkt på komposten och det hade ju varit synd, så mor min körde hem frukten till mig och så var det bara att sätta igång. Det var likadant förra året, men innan dess har det gått lång tid emellan gångerna. Däremot händer det att jag saftar (gör saft av bär) eller bakar (googla på det) t ex äppelkakor eller pajer efter vad säsongen bjuder på. Jag skulle göra mig ypperlig som en kvinnlig Per Morberg i teve med mina små improvisationer. 

En av döttrarna filmade mig en gång i köket då jag talade med dialekt, den skulle kunna man kunna skicka in som "pilot" till mitt nya mat och bakprogram. 

Jag har liksom Per Moberg alltid en kökshandduk i handen eller slängd över axeln när jag är i husets hjärta, men till skillnad från honom så brukar jag inte använda den till att torka bort svett med. Handduken är min grytlapp, en duk att torka händerna med efter att har tvättat dem och en del av själva köket.

Andra saker som alltid finnes i mitt kök är följande:

- vitlök

- ketchup (Heinz)

- knäckebröd (till mackor eller krossad som panering)

- kaffe

- kryddor (orka inte speca)

- mjöl

- te

- olivolja

- köttfärs

- hel svartpeppar (man maler efter behov)

- jäst

- salt såklart

- kyckling

- fisk

- högrev

- potatis

- kotletter

- lök

- pasta

- ägg

- ris (basmati)

- havregryn

- krossade tomater

- frukt

- grönsaker (försöker se till att det aldrig tar slut på broccolin)

Det finns säkert en hel del saker till som jag skulle sakna om det inte fanns hemma, men blogginlägget ser ju redan ut som en inköpslista så jag tänker inte efter mera.

Obs! Detta är ett inlägg från en av mina andra gamla bloggar om nu någon skulle känna igen det. Ämnet i inlägget känns fortfarande aktuellt, därför kopierade lata jag i stället för att skriva ett nytt om hur det är att vara om sig och kring sig. Kan hända att  folk undrar hur många ställen jag egentligen skriver på eller så bryr de sig inte alls. Men det finns anledningar till det mesta och gåtan omkring Suzzies alla bloggar (varför skrev jag om mig själv i tredje person nu?) har ett svar som kan redovisas i ett annat inlägg.

Dags att vakna upp!

Kärleksfulla, ljusa och positiva tankar räcker långt när man har drabbats av ett trauma. Man läker bättre och fortare på det viset, men först måste man få sörja, annars blir det ingen naturlig sorgeprocess och den tar olika tid för olika människor.

Direkt efter chockfasen infaller reaktionsfasen, där man börjar kunna ta till sig vad som har hänt, upprepar ofta varför och inte sällan "tar till" försvarsmekanismer eftersom det som skett är för jobbigt/otäckt/obegripligt att förstå. Förnekelse eller bortträngning är de vanligaste.

När jag ser och lyssnar på nyheterna så blir det som hände på ön där ungdomarna befanns sig riktigt, riktigt obehagligt. Jag kliar mig i håret, plockar med en tidning på bordet, stirrar på teven igen och förstår att tjejer och killar har gömt sig under sina döda kamrater för att själva slippa undan mördaren där på Utöya. "Bara" en sådan sak gör det hela så overkligt, så mardrömslikt, men jag tvingar mig att fortsätta att lyssna.

Jag lyssnar också på vad mördaren har skrivit i sitt så kallade manifest och jag blir inte förvånad. Under de senaste fem-sex åren har jag vid tillfällen berättat för vänner om vad som verkligen händer i Sverige i allmänhet, och Västmanland i synnerhet. Högerextrema grupper (där inte bara pojkspolingar och flicksnärtor ingår) finns det många av, flera av dem är aktiva i grupper ute i samhället och på olika nazistforum på nätet, och i de senare har terrorattentat diskuterats länge.

Västerås blev drabbat 2004 av personer som började med att krossa fönster på offentliga byggnader runt om i staden. De greps i samband vid en skadegörelse på Tillbergaskolan. I deras datorer fann poliser planer på att de tänkte spränga infrastrukturen i Västerås och utifrån "kaos skapa ordning". Det finns bara få länkar kvar till de här händelserna, jag vet inte om folk inte var intresserade av att det fanns terrorister i stan eller att de helt enkelt använde sig av försvarsmekanismer för att det var för hemskt och overkligt. De gripna blev inte dömda som terrorister trots bevisning, men i följande länk kan man läsa det som om de blev det.

Tryck här för länk om terroristerna i Västerås

Och här till en annan

När jag har diskuterat om det högerextrema klimat som råder, om grupperna som hatar mångkultur, HBT-personer och socialister och som är beredda att skada och döda dessa, så har jag fått huvudskakningar som svar som brukar följas med; "Det är inte klokt vad det finns för idioter, vad kan man göra?" eller "Nej, det är bara ungar som bråkar. Högerextrema mot vänsterextrema, lika goda kålsupar båda de där grupperna". 

För mig är det väldigt enkelt. Nazisterna har fått styra och ställa i det tysta, för Svenne Banan ser och har sett  muslimerna (automatiskt blir alla muslimer fundamentalistiska islamister) som fiende nummer ett. De högerextrema har på så sätt kunnat "bygga upp sig" eftersom folket har haft ögonen på annat håll. 

Kanske är det också så att man har släktingar, vänner, bekanta som har uttryckt sin avsky för "multi-kulti", som har pratat om att det borde återinföras lektioner i hembygds och kristendomskunskap. Som anser att det är onaturligt med homosexuella, att en kärnfamilj endast kan bestå av mamma, pappa och barn, att skilsmässa och abort noga ska övervägas och att "dagens kvinnor" förstör mycket i samhället.

När man hör såna saker från en som man tycker om, så blir det som han eller hon säger inte så farligt, man kanske till och med tycker att det finns en smula sanning i det och upplever det inte som några högerextrema åsikter. (Försvarsmekanismer?)

Jag ser inte massmördaren i Norge (vill inte ens skriva hans namn) som en ensam galning. Sjuk i huvudet är han säkert, men inte ensam. Han blev först i Norden att tillämpa sina åsikter i praktiken, men jag tror inte att han blir den sista. Folk hedrar honom just nu i olika forum och sociala medier, och det är inte bara några dumbommar bakom en datorskärm, det är aktiva nazister.

Därför är det viktigt att man inte blundar eller stänger öronen, även om saker saker verkar lite väl konstiga och konspirationsteoretiska. Det som hände i Norge kan även hända i vårt land, av landsmän som inte gillar att vi tänker och tycker om olika.

Vilka va´re?

Vi slog oss ner på tåget från Göteborg som skulle ta oss hem till Västerås, satt och hoppades på att ingen skulle komma att vilja ha platserna brevid oss, då vi annars skulle få två var att vräka ut oss på.

Strax efter oss steg tre män in i samma kupé, en letade sin plats vid mig, men såg sedan att han hade sin stol vid sina kompisar. Jag vågade då bre ut mina saker och tänkte att  de åtminstone till Alingsås kunde få ligga på det viset.

Då uppenbarade sig Charmtrollet i form av en stor och auktoritär konduktör. Hon fick våra biljetter visade för sig och närmade sig sedan killgänget.

- Finns det verkligen ingen restaurangvagn på detta tåg? undrade en av männen.
- Nej! svarade konduktören kort.
- Det är ju konstigt. Tåget går ju från Göteborg till Stockholm..
- Ja, men kliv av i Laxå då och ta bussen och se vad som kan finnas på den.
- Kanske en bar? frågade en av killarna snabbt.
- Kanske det du, mullrade den medelålders damen i uniform


Där kunde jag inte hålla mig längre utan brast ut i gapflabb där även min dotter föll in och ganska snabbt också männen. Jag såg även att Charmtrollet drog lite på munnen när hon gick in i nästa kupé.

Men vad var det för bekant över de tre herrarna? Jag satt och kikade på den äldste som var i 60-65 årsåldern, grubblade och smyglyssnade på en annan i sällskapet som pratade i mobilen. Han var i min ålder och diskuterade spelningar och turnéer med den som fanns i andra sidan luren.

Jag var nästan säker, och skrev på en tidning till min dotter vilka jag trodde det var. Det som retade mig när jag kom hem och kollade upp vilka som skulle spela i Karlskoga klockan 19.00 samma kväll, var att jag inte varit stupsäker på Ulf Dageby. Även fast det var honom som jag iakttagit och undrat så mycket över. En av mina idoler som skrivit så mycket bra musik, och inte bara tillsammans med Nationalteatern.

Och visst var det medlemmar från det sistnämnda bandet som satt i vår salong, som blev förolämpade av en b(i)utchig konduktör.

Många gånger genom åren har jag sett och upplevt Nationalteatern i deras olika konstellationer. En gång efter folkomröstningen om kärnkraften 1980 fick jag till och med ett märke av en av grabbarna i bandet efter en spelning i Västerås. (men det är en annan historia) "Kampen Går Vidare" stod det för övrigt på knappen och kampen går verkligen vidare, fortfarande och alltid.

Foto från Nationalteaterns hemsida

Sommartider

Som ett slags bevis på att jag alls inte hatar sommaren (bara stekande sol utan ett vattendrag i närheten, alla insekter och flyfän och de tropiska nätterna då man inte kan sova) presenterar jag några titlar från filmer och sånger som innehåller substantivet sommar, i singular bestämd och obestämd form.

Om någon kommer på några fler, så skriv gärna i kommentarsfältet. Här följer titlarna:

Sommaren som aldrig säger nej, Hon dansade en sommar,  Sommaren är kort, Sunes sommar, Du ska inte tro det bli sommar, Sommaren i City, Här är den sköna sommar, Ingen sommar utan reggae, Sommaren med Monica, Minns du den sommar? Sommar och sol är det bästa jag vet, Gröna, granna, sköna, sanna sommar, Den bästa sommaren, Vals om sommaren 

 

Dock ej bouquet

Den där doften, eller lukten, som tar sig in genom sovrumsfönstret så fort jag öppnar det kommer med vinden och året om. En fadd damparfym, kanske från en stor flaska som fått stå i många år och som plötsligt börjar användas, som bidrar till direkta kväljningar till dem inte valt att bära den. 
Till exempel jag.

En bild som jag föreställer mig är en äldre kvinna som sitter framför sitt toalettbord, tittar sig i spegeln och borstar sitt (långa, gråa?) hår. Hon trycker då och då med hjälp av flaskans puff pustar av parfym, och det är inte helt omöjligt att det är Chanel 5. Fast gammal och fadd.

Det är bara när det är kväller och natt som det unkna inte ger sig till känna. Antagligen så sover den gamla damen då och drömmer om den stiliga man som hon gjort sig vacker för under hela hennes vakna tid. De sista fyra åren, under tiden jag har bott här.

Lyckligtvis brukar sommardofter kunna tränga igenom.Till exempel när någon grillar och det tar över och blir det sista man känner lukten av när aftonen randas. Ikväll var det grannens bullbak som avlöste odören och med det avslutar jag inlägget, då det inte finns något mer att klaga på för stunden.

Foto: Jens Mohr

´sa käringa

Vad är det med den där Mårtenssonskan som måste tycka en massa hela tiden? Kan hon inte bara skriva om kläder, recept, hur snygga folk är och om all bra musik som finns? Hålla på och vara politiskt är ju bara för jobbigt. 

Säger du det, tycker jag då och slutar att tala om mig själv i tredje person. Jag skriver ju om allt det andra också, men tycker att är det lika naturligt att bry mig och reagera nuförtiden, (vara politisk om man nu måste sätta ett ord på det) som när jag började i tioårsåldern.

- Skolor säljs ut och de privata ägarna gör stora vinster av våra skattepengar, medan eleverna (våra barn) inte får den utbildning eller hjälp de behöver då skolpengen inte räcker hur långt som helst. 

- Människor som blivit arbetslösa, de som är sjuka men som fortfarande kan blinka och andas, (nej, jag överdriver inte) och ungdomar som inte hunnit arbeta så mycket ännu och på nåder överlever på försörjningsstöd, får jobba fyrtio timmar veckan hos något företag som får femtusen (5000) kronor i månaden för att utnyttja dem. 

Ja, just det. Jag anser att de utnyttjar sina medmänniskor.

Aldrig tidigare har så många verksamheter tagit emot så många arbetslösa och nu även utförsäkrade från Försäkringskassan. Kan det ha att göra med de där femtusen kronorna/person och fri eller nästan fri arbetskraft att göra? Skulle tro det! Så släpp det där tramset att företagen bidrar med värdefull sysselsättning och hjälper  FAS 3:orna och de svårt sjuka människorna att "komma tillbaka" och ta del av den sociala gemenskapen. Jag förstår inte hur profitörerna kan se sig själva i spegeln, men antagligen har försvarsmekanismerna satt i gång och rationalisering som den främsta av dem.

Till sist har jag en önskan att ni tjänstemän och handläggare på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialförvaltningen (som jag har hört inte heller mår så bra) börjar att protestera. Gå samman, prata med era fackförbund och ifrågasätt om er kompetens ska gå till att skada eller hjälpa andra människor.

"Jag lyder/lydde bara order" är ändå bara en gammal utsliten och omoralisk fras som inte håller. Att bidraga till att Lex-lagar skapas är däremot är både medmänskligt och etiskt hållbart.

Om detta filosoferade jag idag för tio år sedan

Datum 2001-04-10
 

Vad många olika sanningar och verkligheter som pågår sida vid sida vid min sanning och verklighet. När jag cyklar, så går någon. Andra kör bil. Några ligger på sjukhus och kämpar för sina liv, då flera andra skriker för första gången i deras liv.

En person tar ut pengar från en bankomat, medan en annan sätter in pengar på en konkurrerande bank.

Allt är sant.
Och det är verkligt.

Det pågår miljarder scener runt om i världen, med ilska, kärlek, glädje, hat och sorg. Parallellt med varandra och hela tiden. Undrar om någon kommer på att använda all den energin till något i framtiden? En konstruerad "absorbator" som omvandlar känslor till värme kanske?

Då kanske man kommer att börja omvärdera sina medmänniskor och förstå att alla scener och skeenden med olika känsloutbrott är lika betydelsefulla.

Och undrar om våra förfäders/mödrars emotionella energier finns kvar i vår atmosfär, liksom atomerna från deras kroppar? Är det kanske därför man ibland kan känna att det hänt något speciellt i ett hus eller i en byggnad för att gamla energier sitter i väggarna?

Hursomhelst så gör säkert Russel Crowe något helt annat än skriver dagbok just nu, men det är helt okej för mig.

Därför är jag en demokratisk socialist

Palme gör ett "principiellt tillägg" och förklarar varför han är en socialist efter tjat från Thorbjörn Fälldin.  Jag saknar Olof Palme. Däremot är jag inte och har heller aldrig varit partipolitisk. En demokratisk socialist kan man vara ändå.

Jag är en demokratisk socialist med stolthet och glädje. Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika, när jag for runt och såg en på sätt och vis ännu mer förnedrande fattigdom i Förenta Staterna, när jag som ung kom öga mot öga med kommunismens ofrihet och förtryck och människoförföljelse i kommuniststaterna, när jag kom till nazisternas koncentrationsläger och såg dödslistorna på socialdemokrater och fackföreningsmän.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var socialdemokratin som lyft landet ur fattigdom och arbetslöshet med 30-talets krispolitik. När jag själv fick vara med och arbeta för ATP och fick möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom.

Jag blev det under många år av samarbete med Tage Erlander då jag lärde mig vad demokrati och humanism är och med nära vänner som Willy Brandt, Bruno Kreisky och Tryggve Bratteli, som riskerade livet i kampen för människovärdet.

Men viktigare är att jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut i världen, när jag ser krigen och kapprustningen och massarbetslösheten och klyftorna mellan människorna.

Jag bestyrks i min övertygelse när jag i vårt eget land ser orättvisorna öka, arbetslösheten tillta, spekulation och fiffel gripa omkring sig.

När jag ser in i den framtid de borgerliga tydligen har att erbjuda där löntagarna ska bli fattigare och de rika bli rikare, där den sociala tryggheten blir bräckligare och lyxbåtarna fler, där solidariteten blir svagare och egoismen starkare, där de starka kan ta för sig och de svagare får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk socialist. Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska socialism har uträttat i vårt land, jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter det borgerliga vanstyret.

Och med tillförsikt, för nu vet människorna vad som händer med jobben och tryggheten och stabiliteten när högerkrafterna har ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende för jag vet att den moderna svenska historien är full med värdefulla reformer som ni har skildrat som elak socialism men sedan slåss ni om att få äran av reformerna när människorna fått erfarenhet av vad de betyder.

Visst är jag demokratisk socialist; som Branting när han genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Jan-Boris Möller, kom tillbaka!

Ja, tänk det är snart ett decennium sedan som matlagningsprogrammet "Här är ditt kylskåp" gick på SVT med just Jan-Boris Möller som kock. Carolina Norén och Maria Borélius var programledare i varsin säsong, och tyvärr blev det bara totalt två.

För den som inte såg eller kommer ihåg det här programmet kan jag berätta att det gick ut på att kocken och programledaren åkte hem till en kändis. Det rotades i dennes kyl och skafferi och sedan skulle en trerätters-middag komponeras av Jan-Boris. Under tiden blev personen man besökte intervjuad i ett annat rum och nästan varje gång var denne kändis övertygad om att det inte skulle kunna göras någonting av sakerna som fanns hemma. Men Jan-Boris lyckades alltid, till och med hos Dr Alban, som typ bara hade senap.

Jag botaniserade lite i mitt kylskåp för en stund sen och konstaterade att det var en nära hoho-upplevelse, det vill säga nästan tomt, men fortfarande så att det går att fixa några middagar på egen hand. Ingen utmaning för J-B Möller med andra ord. Han skulle kunna göra fyra små rätter upphöjt i massor med innehållet i min kyl.

Jaa, vad säger man egentligen. Mest lök.

Utan Heinz Ketchup fungerar inte min tillvaro. Mjölk till gröten.

Pärer - som man säger i Hälsingland

En blandhylla

Hoppas att någon startar en Facebook-grupp om att vi vill ha tillbaka "Här är ditt kylskåp". Det finns många matlagningsprogram idag, men bara ett par stycken som sticker ut. 

Men Jan-Boris &Company stack definitivt ut först!

Hej, hej! Hallå dagboken!

Idag fick jag hämta cykeln. Mannen på verkstaden ringde och lyckades på ett vänligt sätt muttra fram att den var färdig. Jag tyckte att han var en hjälte och sa det till honom. Då fick han ett slags hostanfall som varade i några sekunder, lyckades få fram att han stängde klockan sjutton och att han inte tog kort. Sen la han på.

Efter att jag hade hämtat cykeln (nästan en vecka före utlovad tid) så fotade jag den-stora-snöhögen som finns i närheten och som jag brukar mäta våren med. Sen tog jag några bilder på en vide/sälgbuske med små ungjärpar och kom med detta att tänka på att påsken infaller sent i år (åtminstone den kristna) och att det beror på fullmånen, den metonska. Håhå jaja!

Jag passerade också min kära väns fönster och blickade snabbt in i hennes gamla vardagsrum där jag kunde skymta andra möbler än hennes. Tänkte att hon borde inte ha flyttat, eller jo, nu skulle jag inte vara sån, hon som trivs så bra i sitt hus. Men är det tillåtet att sakna, eller?

Dagens outfit: Svarta jeans, svart hoodie utan zip,  (luvtröja utan dragkedja) halvlång brun/svart jacka och ett par smått avvikande vita skor (med blå detaljer) från Adidas.

Dagens låt: Radio Gaga med Queen som spelades på Rockklassiker och fick mig att skratta högt när jag kom ihåg hur Fredde (Johan Rheborg) i Solsidan förväxlade Lady Gaga med Radio Gaga när han skulle försöka impa på Mickan i det sista avsnittet.

Dagens undran: Har jag influensasymtom eller är jag bara förkyld? Jag har ju ont i huvudet och lederna och det är inte det gamla vanliga.

Man är den man är

När jag var sex och ett halvt år, en dag i mars 1969, så satt jag på min vanliga plats i lekskolan och hade fruktstund. Vi hade precis avslutat att klippa snöflingor och fröken hade berättat det fantastiska med att ingen snöflinga var den andra lik, vare sig de var i papper eller kom ner från himlen. 

Den här dagen hade jag en apelsin med mig och satt och pillade bort knoppen uppe på den medan fröken läste en saga. Då upptäckte jag ett underbart mönster under knoppen, och det såg precis ut som en snöflinga Jag viftade ivrigt med handen för att få frökens uppmärksamhet, men hon ignorerade mig. 

Det var inget ovanligt, eftersom jag ofta fick höra att jag var för pratig, näbbig eller för nyfiken och skulle lära mig vänta på min tur eller helt enkelt vara tyst. Till slut kunde jag ändå inte hålla mig eftersom jag verkligen trodde att hon skulle bli glad den här gången.

- Fröken, fröken det finns snöflingor på apelsiner också! Under knoppen. Då strök hon sig över förklädet, tittade runt på alla barnen utom mig och var alldeles röd i ansiktet när hon långsamt betonade vartenda ord.

- Titta på Suzanne! Hon kan inte sitta still, vara tyst eller låta bli att förstöra för er andra. Därför kommer hon nog inte kunna att börja i skolan till hösten, då måste man vara skolmogen. Snöflingor på en apelsin, har ni hört så dumt?

Därefter sökte hon min blick och jag la sakta ner min frukt på servetten och skämdes. Jag började ändå skolan, jag varvade själva byggnaden några gånger i veckan. Eftersom en annan flicka och jag redan kunde läsa så hade vi irriterat vår lärarinna så mycket på grund av det att klasskamraten och jag fick ut och springa runt skolan när det var svenskalektioner. Andra gånger bara för att jag var odräglig.

Den här dagen hoppades jag på en snar inropning eftersom klassen kanske skulle få mera glitter till julpysslet som vi skulle fortsätta med. Jag älskade glitter.

Man brukade se på Frökens hår när hon blev upprörd. En hög, tuperad irritation som gungade med även om hon bara knapp märkbart rörde på huvudet. Jag gick efter inropningen och satte mig i min bänk och väntade på att Fröken skulle ge oss klartecken för att få hämta våra gipsänglar.

- Ni barn vid fönsterraden börjar med att hämta era änglar, men Suzanne kan komma fram till mig direkt.

Framme vid katedern så bad hon mig att gå ut och springa igen. Jag tittade noga på hennes hår och förstod att hon menade allvar, men undrade i alla fall.

- Uppkäftig som vanligt.

- Fröken, vad har jag gjort?

- Passar det inte att komma in direkt efter rasten, så kan du lika gärna vara kvar. Jag säger till en kamrat att hämta dig när vi ska till matsalen. Ut, sa jag!

Så fortsatte min skolgång. Jag var ett irriterande, ifrågasättande och alldeles för livligt barn som pratade, skrattade och sjöng alldeles för mycket. När jag tänker tillbaka så undrar jag varför jag aldrig gav efter, men jag tyckte om att räcka upp handen och kunna saker och ha följdfrågor och funderingar över lärarnas svar. 

Jag var ett sådant hopplöst barn hette det, men som man tyvärr inte kunde skicka till obs-klassen eftersom jag inte hade inlärningsproblem. Detta var något som min mamma ofta fick höra och varje gång reagerade hon som en lejoninna och försvarade mig.

- Min dotter har vad jag vet aldrig varit elak eller på något vis förstört era lektioner. Ni har från början retat er på att hon redan kan läsa och skriva och är nyfiken av sig.

I fjärde klass hamnade jag i en skola på landet. Då vårt rektorsområdet var bland det största i kommunen så blev bland annat eleverna på vår skola förfrågade om att gå mellanstadiet i en skola utanför staden. De behövde fler elever och då vi erbjöds skolskjuts och allt verkade så roligt tyckte jag och ytterligare ett tiotal barn att vi skulle gå fjärde, femte och sjätte klass där.

Det blev inte som vi hade tänkt oss eftersom att i Lundby Kyrkskola var det mesta förbjudet. Äpplena på träden (och för all del även fallfrukten) fick vi inte röra. Vi fick aldrig, oavsett årstid, vara inomhus på rasterna. När det regnade eller snöade fick vi stå under taket på samma ställe som soptunnorna förvarades. Jag bestämde mig då för att skriva en insändare till B.O (Barnens Ombudsman) som hade en daglig spalt på Expressens sista sida om hur vi hade det på skolan och vad den hette, sen undertecknade jag den med Jungfrun-62.

Någon vecka senare var den antagen och familjen gladdes med mig då de både tyckte att jag varit modig och samtidigt skrivit väldigt bra. De tyckte inte min lärare, rektorn i stora rektorsområdet och heller inte skolsköterskan. Klassen hade lektion i svenska när det knackade plötsligt på dörren. Det var rektorn som kom in, så vi reste oss som brukligt och hälsade. De få tillfällen han besökte klasserna så var det något viktigt som skulle avhandlas så då fick man niga, bocka och säga god dag. 

Han hälsade tillbaka och viskade sedan något till min lärare som pekade åt mitt håll. Jag hade nyss varit och vässat min penna och strecket som förstörde hela sidan i min övningsbok när jag blev kallad fram till rektorn visade att jag måste ha blivit dödsförskräckt.  Jag fick gå framför skolsköterskan och rektorn upp till lärarrummet och väl därinne stängde de dörren och bad mig sitta ner.

Att jag hade skämt ut skolan var oförlåtligt, men att underskatta alla vuxna var nästan värre. För trodde jag verkligen inte att de skulle ta reda på vem "Jungfru-62" var? Det fanns ju bara tre klasser, varav en där eleverna är födda 1962 och bara jag som var född i jungfruns tecken.

Att sitta ensam tillsammans med två av de strängaste vuxna som gick att hitta i Västerås var bland det mest fasansfulla jag har varit med om. Mina föräldrar som alltid hade uppmuntrat mig och mina syskon att ha egna åsikter, tankar och värderingar fanns såklart inte med. Dessa "skolvuxna" hade sett till att jag skulle själv få stå till svars.

- Jag skrev som jag tycker att det är här på skolan, svarade jag till slut efter alla frågor. En del kanske skriver "En tjej på 10 jordsnurr" när de letar efter brevvänner i Kamratposten.

- Vi börjar faktiskt undra om vad det är för fel på dig, Suzanne. Nu kommer vi ta kontakt med dina föräldrar och sedan får vi se vad det här blir för konsekvenser. Om du kan få bo kvar hos dem överhuvudtaget.

Hur jag kom ner från det unkna lärarrummet minns jag inte. Jag kommer heller inte ihåg så mycket mera av min sista tid på Lundby Kyrkskola än att jag ständigt hade ont i magen och huvudet tills jag bytte skola.

Jag kom till S:t Ilians skola som låg under Jakobsbergs rektorsområde och där var den lysande och alldeles fantastiska humanisten Harry Larsson rektor och min skolgång blev mycket roligare. Roligt, men lika rörigt omkring och inom mig, Jag hade fortfarande svårt att sitta still, pratade och frågade alldeles för mycket, men jag kände mig mer harmonisk.

Så har det fortsatt. Jag är fortfarande rastlös, nyfiken, ifrågasättande, glad, men blir lätt nedstämd och det varvas om vartannat. Det som präglades hos mig under skoltiden (och det jag lovade mig själv) var att aldrig glömma bort hur det känns att vara barn, aldrig sluta vara nyfiken och bara fortsätta att fråga mera.

Att inte alltid kunna sitta still och fundera ytterligare över hur saker förhåller sig kan faktiskt betyda mer än att man bara är hopplös och uppkäftig.

Roasting and recycling

Flera gånger när Johan Rheborg har blivit roastad av sina vänner så har de häcklat honom med att han alltid lägger upp sina bilder på Facebook. Nästan varje dag är det nya med skuggor på snön, vågiga sanddyner eller barn i motljus.  

Jag är likadan, alltså att jag lägger upp foton på Fejjan, men inte varje dag och bara en tjugondel av alla bilder jag knäpper. Det är bara för min egen skull, men jag har känt mig så pass träffad och jag tänkt att; jaa, det där skulle mina vänner kunna roasta mig med också.
 

En annan sak de kunde ge mig gliringar för är jag då och då återanvänder mina gamla blogginlägg. Att jag inte längre orkar skriva nya och larvar mig med begagnat skit. Och det stämmer lite det också, men så är det även roligt att läsa vad man gjorde för tre, sju, eller tio år sedan (tycker jag då) samma datum som dagens och lägga upp det igen.

För tio år sedan idag skrev jag följande (då hette det för övrigt inte blogg, utan bara dagbok-på-nätet)
 

Datum 2001-01-27
 

Jag fick hjälp med att rensa mitt avlopp i köket i går.
En mycket snäll man med vackra armar och händer tyckte att jag handfallen ut när jag skulle ta mig för dilemmat, så han bara tog över.Jag såg fascinerat på hur koncentrerad han var när han var tvungen att lossa på precis allt. Jag fick hjälpa honom att dra upp ärmarna på tröjan och ta av klockan och ibland bad han mig hämta saker som behövdes.
 

Nu känner jag ju den här mannen, ganska väl dessutom, men rörelserna och spelet i hans ansikte var alldeles nytt för mig. Det var en man i arbete som var totalt bortkopplad ifrån omvärlden för att ta itu med saker och ting. Hans kisande blick bedömde situationen mycket väl och hans händer visste precis vad de skulle göra. Även om det inte behövs speciell styrka i att rensa avlopp, så gav det ändå en inblick i musklernas arbete. 

När det sedan var färdigt så var jag överlycklig.
Stoppet var borta och framför mig stod han, lite rufsig i håret så där, och med sina händer som skulle tvättas. Händernas vener syntes tydliga, så som de aldrig gör på kvinnor, snusen behövdes spottas ut och det hela var bara...så manligt.  Ett mycket vackert scenario tack vare ett stopp i ett avloppet.

Puss och tack P!
Du berikade min dag

En sång och en film

Vi brukar kalla det för "Jaså-säger-du-det-lägen" när vi hör talas om situationer där människor som lovat att dyka upp inte gör det. Någon har handlat hem grejsimojs och fixat till och så backar folk ur i sista minuten för att..ja, what ever. Elakt är det i alla fall.

Frasen är början på en refräng ur en låt som heter "Den stora dagen". Vikingarna spelade in den och hade den med bland sina Kramgoa Låtar 1982. Dansbandslåtar har aldrig varit någon favorit hos mig, men det här blev som en sorglig film framför mina ögon när jag hörde den första gången. En gammal tant som har donat hela dagen och väntar hem sina barn till sin födelsedag, och unge efter unge lämnar återbud.

Tryck här för att läsa hela texten

Om det inte orkas med att läsas så kan jag upplysa om att själva refrängen lyder följande:  Jaså, säger du det, du kan inte komma ifrån. Du tog fel på vilken dag det var. Nej, det gör ingenting om det är nåt bara ring. För jag finns ju här var dag.

Jo, tjena vad någon kanske finns kvar var dag! När man har lust att dyka upp på riktigt, så kanske personen är borta/har strukit bort en ur sitt liv. Eller så vill karma-lagen att man får smaka på sin egen medicin med nedbrunna ljus och ljummet kaffe för att någon denna gång tyckte att man själv var sekundär.

Att jag kom att tänka på det allt det här beror på att jag nyligen har sett den fantastiska, svenska filmen Darling. Det är en "Jaså-säger-du-det-känsla från första till sista scenen, utan en enda gammal dam inblandad. Däremot finns Eva, (Michelle Meadows) en överklasstjej och Bernard, (Michael Segerström) en nyskild optimist till allting. De träffas och de berikar varandras tillvaro på olika vis, tills den ene får annat för sig. Say no more.

Till en av oss som tillämpar "Jaså-säger-du det-frasen" (du vet vem du är) säger jag bara: Se den inte! Det blir Briggen Blue Bird av Hull-tårar och så kommer du sitta och vilja analysera hur det gick sen och kräfva en Darling 2. 


Javisst, är det ett gammalt blogginlägg. Du tyckte väl att du kände igen det?! Det är från den 6 januari 2008 och jag lade upp det för att jag inte orkade skriva ett dagfärskt.