Hågkomster efter att ha lyssnat på Come Give Me Love

Jag var elva år och tjejerna såg fortfarande ut som brudarna i Robban Brobergs musikfilm "Jag måste hejda mig", med långt hår och så mycket svart mascara runt ögonen att det nästan såg ut som flugben. På vintern hade många såna där afghanpälsar och militärväskor som de skrattande svängde om sig när de kom i klungor och jag tjatade på mamma att få en sån där "päls".

Killarna var egentligen rätt fula med sina stickade tröjor under täck eller jeansjackorna och de nerkippade träskorna som bars året om. De kastade undan luggarna när de hejade med snabba nickningar till tjejerna och jag tyckte inte att de var värda att få en hälsning tillbaka.

Den enda kille som gällde var Ted Gärdestad för han gjorde jättebra musik och var varken ful eller äcklig. Albumet Ted spelades oavbrutet och de som körade på Teds platta var inga mindre än Agnetha Fältskog, Annifrid (Frida) Lyngstad, Lena Andersson, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Låtarna "Come give me Love", "Jag ska fånga en ängel" och "Sol, vind och vatten" hjälpte mig att längta efter att få bli tonåring och det gick så låååångsamt. 

Under tiden lekte jag, det fanns inte "så mycket" annat för barn att göra på den tiden. Man lajjade Gubbe, Kurragömma, Burken, klättrade i träd, "Spådde ( i sand), hoppade hage, rep och twist, "Syltburken", Hallihallå, bytte filmisar och bokmärken, lekte Röda-vita-rosen och pojkarna torterade varandra till att tjalla var mumriken var, tvättade sin cykel och satte kortlappar med klänypor på ekrarna, åkte skridskor och gjorde Anden i glaset.

Vi ungar såg ut som barnen i en annan Robert Broberg-klassiker, nämligen The Pling & Plong Show där inga sminkade 8-12 åringar överhuvudtaget fanns att finna. Såklart att man tog igen det sen och jag kommer nog fortsätta att ha flugben och eyeliner runt ögonen på äldreboendet också. Dessbättre är det nog ingen risk att killarna (gubbarna) har en lång lugg att slänga med eller ännu värre, en hockeyfrilla.