Måndagen den 22 September 2003
Jag har märkt att en del män irriterar sig på hjältar i böcker och filmer. Speciellt där en kille (för det är hjältar av manligt kön det gäller) har haft det tufft, måste försvara sig, kanske är hård som sten utåt, men mjuk som en kattunge inuti och "vinner" på slutet.
Man kan inte identifiera sig med sådana hjältar för det går inte till så i verkligheten menar de som irriterar sig.
Men, undrar jag, vad är det då för skillnad på hjältar och hjältar?
Varför är det inte något problem för karlar att "hålla på" så kallade actionhjältar? Är det för att såna är alldeles för långt från verkligheten och att man är på det klara med att det bara är fiction med alla dessa vapen? Att hjälten inte är något hot mot ens manlighet även om han får snyggaste tjejen och sista flinet. För att huvudpersonen är outstanding från början liksom?
Om boken "Ondskan" ondgör sig flera av mina manliga bekanta. De säger att de visserligen kan känna igen sig ibland, till exempel där Erik blev orättvist behandlad, men samtidigt anser de att han lyckades för lätt. Blev bäst på allt. På att slåss, vinna i simning stup i kvarten och kunde behålla sin värdighet trots att han fick så mycket stryk.
För en "vanlig" kille" kille fungerar det inte så. Han blir inte bäst på allt bara för att han hade det trist i sin barn och ungdom. I det verkliga livet menar mina vänner (männen som irriterar sig på hjältar) att man får ta skit, och inte ge igen. Payback är bara för såna där Erikar och pseudohjältar. Några av mina vänner är kan till och med erkänna att de hellre håller på den vidrige, skurken "Skitenhielm" i samma bok.
Hursomhelst så har filmen "Ondskan" premiär på fredag och naturligtvis så ska jag gå och se den och uppleva superhjälten Erik så live som det går.
Och till sist vågar jag påstå att i verkligheten så är vi alla hjältar, men att vi kanske väljer att inte se oss själva som det, eftersom att man "bara" har överlevt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar