Hågkomster efter att ha lyssnat på Come Give Me Love

Jag var elva år och tjejerna såg fortfarande ut som brudarna i Robban Brobergs musikfilm "Jag måste hejda mig", med långt hår och så mycket svart mascara runt ögonen att det nästan såg ut som flugben. På vintern hade många såna där afghanpälsar och militärväskor som de skrattande svängde om sig när de kom i klungor och jag tjatade på mamma att få en sån där "päls".

Killarna var egentligen rätt fula med sina stickade tröjor under täck eller jeansjackorna och de nerkippade träskorna som bars året om. De kastade undan luggarna när de hejade med snabba nickningar till tjejerna och jag tyckte inte att de var värda att få en hälsning tillbaka.

Den enda kille som gällde var Ted Gärdestad för han gjorde jättebra musik och var varken ful eller äcklig. Albumet Ted spelades oavbrutet och de som körade på Teds platta var inga mindre än Agnetha Fältskog, Annifrid (Frida) Lyngstad, Lena Andersson, samt Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Låtarna "Come give me Love", "Jag ska fånga en ängel" och "Sol, vind och vatten" hjälpte mig att längta efter att få bli tonåring och det gick så låååångsamt. 

Under tiden lekte jag, det fanns inte "så mycket" annat för barn att göra på den tiden. Man lajjade Gubbe, Kurragömma, Burken, klättrade i träd, "Spådde ( i sand), hoppade hage, rep och twist, "Syltburken", Hallihallå, bytte filmisar och bokmärken, lekte Röda-vita-rosen och pojkarna torterade varandra till att tjalla var mumriken var, tvättade sin cykel och satte kortlappar med klänypor på ekrarna, åkte skridskor och gjorde Anden i glaset.

Vi ungar såg ut som barnen i en annan Robert Broberg-klassiker, nämligen The Pling & Plong Show där inga sminkade 8-12 åringar överhuvudtaget fanns att finna. Såklart att man tog igen det sen och jag kommer nog fortsätta att ha flugben och eyeliner runt ögonen på äldreboendet också. Dessbättre är det nog ingen risk att killarna (gubbarna) har en lång lugg att slänga med eller ännu värre, en hockeyfrilla.

MIL.F

Soldaten som efter sin framgång med kvinnor fick smeknamnet "Belle-Jambe", (Vackra Benet) hette egentligen Johannes Döparen och var son till en advokat. 

Denna soldat avancerade snabbt inom armén, fick många fina utmärkelser, blev så småningom krigsminister i sitt hemland Frankrike, men också utnämnd till marsalk och guvenör och jag vet inte allt. Han avslutade hursomhelst sin karriär genom att bli Konung av Sverige och fick namnet Carl Johan efter att ha angett trohetsed och blivit adopterad av Karl III.  

Jean Baptiste Jules Bernadotte levde under åren 1763-1844 och var således åttio år när han var med och reste den kungliga milstenen som jag fann efter Pilgatan, på min promenad mot Hälla idag.

Skulle han ha uppskattat skämtet som den kvinnokarl han ändå hade varit, eller är det troligare att hans majestät tyckt att man hade gjort (hov)narr av honom, efter att någon lagt till ett F där på stenen?  

Själv reagerade jag, (man ska´nte hålla på å klottra, inte) skrattade och fotograferade.

Inlägget är ifrån den 25 september 2008

Samma dag för åtta år sedan - Heroes

Måndagen den 22 September 2003

Jag har märkt att en del män irriterar sig på hjältar i böcker och filmer. Speciellt där en kille (för det är hjältar av manligt kön det gäller) har haft det tufft, måste försvara sig, kanske är hård som sten utåt, men mjuk som en kattunge inuti och "vinner" på slutet.

Man kan inte identifiera sig med sådana hjältar för det går inte till så i verkligheten menar de som irriterar sig.
Men, undrar jag, vad är det då för skillnad på hjältar och hjältar?

Varför är det inte något problem för karlar att "hålla på" så kallade actionhjältar? Är det för att såna är alldeles för långt från verkligheten och att man är på det klara med att det bara är fiction med alla dessa vapen? Att hjälten inte är något hot mot ens manlighet även om han får snyggaste tjejen och sista flinet. För att huvudpersonen är outstanding från början liksom?

Om boken "Ondskan" ondgör sig flera av mina manliga bekanta. De säger att de visserligen kan känna igen sig ibland, till exempel där Erik blev orättvist behandlad, men samtidigt anser de att han lyckades för lätt. Blev bäst på allt. På att slåss, vinna i simning stup i kvarten och kunde behålla sin värdighet trots att han fick så mycket stryk.

För en "vanlig" kille" kille fungerar det inte så. Han blir inte bäst på allt bara för att han hade det trist i sin barn och ungdom. I det verkliga livet menar mina vänner (männen som irriterar sig på hjältar) att man får ta skit, och inte ge igen. Payback är bara för såna där Erikar och pseudohjältar. Några av mina vänner är kan till och med erkänna att de hellre håller på den vidrige, skurken "Skitenhielm" i samma bok.

Hursomhelst så har filmen "Ondskan" premiär på fredag och naturligtvis så ska jag gå och se den och uppleva superhjälten Erik så live som det går.

Och till sist vågar jag påstå att i verkligheten så är vi alla hjältar, men att vi kanske väljer att inte se oss själva som det, eftersom att man "bara" har överlevt.

Iakttagelser

Den av skatorna som blivit så tjock, sitter på trädgårdsbordet med något i näbben och bligar på mig när jag ska gå och kasta soporna. Jag hör ett kraxande från muren och där sitter den andra, och man vet väl inte säkert vad den säger till sin partner, men man begriper att det handlar om mig.

Skator är oerhört intressanta och sluga fåglar och just det här paret har jag följt sen jag flyttade hit. Antagligen känner de också igen mig, för jag brukar stanna och titta på dem och de i sin tur brukar följa mig med blicken och så kommunicerar de med varandra med det där kraxandet. Ganska ofta brukar de flaxa ner och stjäla av det vi dukar fram på trädgårdsbordet om vi inte är påpassliga. Sen hör man dem "skratta" efter en liten stund när de svalt bytet.

Vår gård är alltså de här två skatornas revir och råkar någon annan skata hitta hit så blir det ett djävla liv, för att inte tala om när det rumsterar katter på gården. Vid det senare tillfället kan det konstigt nog vara okej med andra skator. 

Då har väl antagligen våra gårdsfåglar lockat hit dem för att de ska hjälpa till med att och mobba kattkräken, men utbölingsskatorna får bara sitta på hustaken och skrämmas. Absolut inte komma närmare än så.

Men jag undrar varför just den ena fågeln av skatparet har blivit så tjock. De äter väl samma sort fettinsprängda matrester från människor tycker man, men kanske har just den här dåliga gener. Vad vet jag.

Vid skrivande stund googlade jag och fann denna intressanta länk:

-----> Om skator

Livs-medel

I Hälsingland säger man pärstamp om potatismos. Den här veckan har jag inte stått och gjort mos av pärer, däremot av en jädra massa äpplen. Tre papperskassar med Transparent Blanche har blivit närmare femton liter äppelmos 

Dessa äpplen hade annars åkt på komposten och det hade ju varit synd, så mor min körde hem frukten till mig och så var det bara att sätta igång. Det var likadant förra året, men innan dess har det gått lång tid emellan gångerna. Däremot händer det att jag saftar (gör saft av bär) eller bakar (googla på det) t ex äppelkakor eller pajer efter vad säsongen bjuder på. Jag skulle göra mig ypperlig som en kvinnlig Per Morberg i teve med mina små improvisationer. 

En av döttrarna filmade mig en gång i köket då jag talade med dialekt, den skulle kunna man kunna skicka in som "pilot" till mitt nya mat och bakprogram. 

Jag har liksom Per Moberg alltid en kökshandduk i handen eller slängd över axeln när jag är i husets hjärta, men till skillnad från honom så brukar jag inte använda den till att torka bort svett med. Handduken är min grytlapp, en duk att torka händerna med efter att har tvättat dem och en del av själva köket.

Andra saker som alltid finnes i mitt kök är följande:

- vitlök

- ketchup (Heinz)

- knäckebröd (till mackor eller krossad som panering)

- kaffe

- kryddor (orka inte speca)

- mjöl

- te

- olivolja

- köttfärs

- hel svartpeppar (man maler efter behov)

- jäst

- salt såklart

- kyckling

- fisk

- högrev

- potatis

- kotletter

- lök

- pasta

- ägg

- ris (basmati)

- havregryn

- krossade tomater

- frukt

- grönsaker (försöker se till att det aldrig tar slut på broccolin)

Det finns säkert en hel del saker till som jag skulle sakna om det inte fanns hemma, men blogginlägget ser ju redan ut som en inköpslista så jag tänker inte efter mera.

Obs! Detta är ett inlägg från en av mina andra gamla bloggar om nu någon skulle känna igen det. Ämnet i inlägget känns fortfarande aktuellt, därför kopierade lata jag i stället för att skriva ett nytt om hur det är att vara om sig och kring sig. Kan hända att  folk undrar hur många ställen jag egentligen skriver på eller så bryr de sig inte alls. Men det finns anledningar till det mesta och gåtan omkring Suzzies alla bloggar (varför skrev jag om mig själv i tredje person nu?) har ett svar som kan redovisas i ett annat inlägg.