Normal?

Vad har Six Feet Under, American Beuty och True Blood gemensamt? Jo, manusförfattaren, producenten och regissören Alan Ball. När jag tittar på produktioner av honom så känner jag igen mig. Jag menar -  är det inte vanligare med dysfunktionella familjer, snarare än de funktionella?  

Det räcker med tonfallen, gesterna, förnekelserna och förhoppningarna i de konstellationer som inte alltid består av den lyckliga kärnfamiljen han presenterar. Man behöver inte vara en vampyr eller shapeshifter för det.

Som någon en av karaktärerna säger i ett avsnitten av Six Feet Under: "Det är inte normalt att vara så där normal. Att så kliniskt hålla ihop sig för att folk inte ska tycka att man är onormal..."

Tomas Alfredsson, Lars Norén och Lars von Trier är tillsammans med Alan Ball specialister på att skildra  "konstiga" människor som de flesta tittare (läs åtminstone jag) känner igen sig i och på det viset blir rollfigurerna normala. Åtminstone inom oss. 

Man vill hellre göra dem igenkännbara genom andra man har omkring sig, än att erkänna ens likheter med till exempel Jan Banan i Torsk på Tallin och hans kvinnosyn eller den überneurotiska modern i samma film som kräver och kväver sina barn med uppmärksamhet och  tacksamhetsskuld.

Och hur är det med hemligheter, har vi inte alla såna? Kan vi inte också bland kännas oss lite halvt paranoida för att folk ska få reda hur vi egentligen är? Jaså, inte det...