Tillstånd

Jag reviderar ett gammalt blogginlägg of mine, apropå bröllopstider och sommarens tidningsbilagor om olika typer (?) av kärlek som händer under just den här årstiden, och tänker på en av världens bästa låtar, nämligen "Nothing Compares to You".

Prince skrev om dagar och sekunder utan sin käraste och Sinead O´Connor tolkade orden, vände, vred, kved och led dem i genom hela sången  Den kala kvinnan och Prince hade förstått allting. De och Ingmar Bergman begrep sig på passion och galenskap.

I och för sig är det tusen och åter tusen konstnärer som uttryckt sin närmast psykotiska verklighet, då de beskrivit sina känslor, sin andning, hur de kan eller inte kan äta då de bara som idioter väntar på att telefonen ska ringa.

När föremålet för ens vansinniga tillstånd äntligen ringer, så lyssnas det om hon/han låter som vanligt, eller om om det betonas annorlunda i en vanlig mening. Man tror så mycket, misstänker allt och är redan nere på knä för att be henne/honom komma tillbaka även om det inte ens är aktuellt att personen alls tänkt att gå.

Kärlek och passion, så förnedrande, utmattande, tragiskt men också alldeles underbar. För att inte tala om patetisk när man samtidigt måste citera Askungen.

Själv är jag singel sedan nästan fyra år och slipper såna här jobbiga känslor, men lyssnar ändå på låtar om passion och annan galenskap. För enligt Cohen´s låt om Suzanne (och så heter jag ju) är jag half crazy anyway.