Det är framför allt ljudet av jackor som prasslande gnids mot varandra som återkommer. Och bilden av pistolen som den omaskerade håller i och den känsla som förlamar mig när ytterligare två personer springer upp för trappan, maskerade som rånare eller mördare, som slår ut sina batonger för att skada.
Det är som en film när männen i min familj kämpar för att försöka stänga dörren genom att försöka slå på inkräktarnas händer. Jag är som paralyserad och ser skräckslaget på som sker borta vid dörren genom hallspegeln. Det känns som en evighet innan jag kommer på att jag måste ringa 112, och jag backar långsamt in i sovrummet och hämtar både mobilen och den antika mässingsdolken med runskrift. Det är det blir varmt och blod börja rinna ifrån handflatan som jag ringer polisen.
Nuförtiden är det lite lättare att förklara för människor varför till exempel vår familj blev drabbad. När man kan kan berätta att Stieg Larsson (mannen som skrev om Micke Blomkvist och Lisbeth Salander i milleniumtriologin) var med och grundade, samt var chefredaktör för tidskriften Expo fram till sin död, och att den ansvarige utgivaren för samma tidskrift är Robert Aschberg. Alltså att även dessa kändisar tycker som oss.
Men varför ska man behöva förklara och försvara sig och ibland också få höra att det är vårt eget fel, bara för att en del tycker att det är bättre att hålla käften om saker för att slippa obehagliga konsekvenser? I vårt fall blev konsekvenserna förföljelse, trakasserier, flera skadegörelser och mordhot. Sådant som inte ska behöva hända i ett demokratiskt samhälle.
Vad har polisen gjort kanske man undrar. Ja, inte så mycket mera än att de tillfälligt gav oss ett direktlarm på mobilerna, men det var bara under några månader. Sedan två och ett halvt år har vi skyddade personuppgifter, men polisen har frågat oss om vi inte borde tänka på att flytta från Sverige. Detta råd är det inte bara vår familj som fått, utan också många, många andra drabbade som har andra åsikter än högerextrema grupper.
Men vi lämnar inte Sverige för att söka asyl, icke. Vi försöker ha så roligt vi kan och så ofta som möjligt men kollar alltid bakom ryggen och tar ibland omvägar hem. Jag fortsätter med mina intressen och hobbies, men jag förstår också att minnena från alla de krossade fönstren, jackorna som prasslade och ovissheten om mina kära skulle överleva är något jag får ha med mig länge.
Läs en bra artikel av Åsa Linderborg
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3972872.ab
Man blir så ledsen och arg. Känner mig också äcklad av den feghet dessa extremister besitter. Fortsätt att skriva Suzzie. Du är bäst. Det behövs fler av din sort.
SvaraRadera