Tallin

Här åt jag lunch. Alla byggnader är på samma "bakgård"





Nu kom det ju sig så att jag tyvärr åkte ensam till Tallin. En av mina stackars ungjärpar vurpade och flög över cykeln kvällen före. Hon klarade sig undan med att hon "bara" fick sy i huvudet och bli allmänt mörbultad. Ungjärpe 2 som är hennes fästman bestämde sig också för att stanna hemma och det gjorde han rätt i, för han var själv uppskakad och ville också vara moraliskt stöd till sin sambo. Svärmor/mor (dvs jag) hade ju inget läkarintyg att komma med, så jag åkte i stället för att vi alla skulle förlora pengar på det viset.

Då jag är van med att resa ensam så gick det ingen nöd på mig. Det har varit självvalt genom åren eftersom jag gillar att att strosa omkring och fotografera, gå in i kyrkor och kanske sjunga, besöka gallerier eller gå flera timmar inne på varuhus eller marknader och allt detta utan att ta hänsyn eller störa någon.

Första gången när jag besökte Estland var 1998 och då hade man hade inte riktigt tagit av sig förklädena och gabardinbyxorna ännu. I terminalen gick en gumma med huckle knuten under hakan och torkade golven och taxibilen som vi åkte in med till city höll knappt ihop. För varje gång jag har kommit tillbaka har något förändrats i det före detta sovjetockuperade landet. Nu är Tallin som vilken europeisk huvudstad som helst på ytan med sina stora hotell och höga fula glashus. Som tur är finns "turistfällan" Gamla Stan med sina hansahus och ringmur, de många vackra kyrkorna (speciellt Alexander Nevskijkatedralen, men dit var jag inte den här gången) och alla gamla träkåkar som ligger här och där mellan allt nytt. För övrigt såg jag heller inte några förklädesflickor eller gabardinpojkar. Den tiden är nog helt förbi.



Jag struntade i taxi och gick från terminalen och in till stan, gjorde city och promenerade sedan tillbaka till båten. Sen var jag så trött att jag bara orkade duscha och kolla på Kristall-galan på teve i stället för och sjunga karaoke och riva hela haket.
Men det går väl fler båtar.