Karin och jag skulle aldrig prata om extrapris på kaffe, tala med bred västmanländska, skrocka mörkt eller lyssna på dansband när vi blev medelålders. Vi skrämde upp oss själva genom att spela roller som olika kärringar och fyrtionågontingåldern var värst. Vi sa jaaa, med långa inandningar och blåste ut röken så där som bara trötta tanter kunde.
Vi drack litervis med O´boy i veckorna och doppade med Brandt´s skorpor som egentligen var hennes mammas och tände cigaretter på brödrostar, men icke något kaffe kom över våra läppar. Never.
Att låtsas vara rikemansbarn var också spännande. Vi kunde sitta på bussen och prata länge om de nya swimmingpoolerna våra fäder hade anlagt och gå av en hållplats före den riktiga, för att folk skulle tro att vi bodde på Ormberget och var välbeställda.
Karin och jag låtsades och övade för livet när vi antog olika roller, intervjuade varandra eller gjorde långa pjäser som vi spelade in. För det mesta föreställde vi värstingar (även om begreppet ännu inte var uppfunnet) och komponerade samtidigt låtar som var sorgligare än shillingtryck, men med moderna ord såsom bängen, istället för polisen.
När filmatiseringen av romanen Rötter gick på tv så gjorde vi en alternativ variant med sång och det hela finns också dokumenterat på ett kassettband någonstans här på Herrgärdet. Banden med jazzslingor där Karin bemästrade pianotangenterna och jag introducerade det hela med: "Godafton mina damer och herrar! Ikväll bjuder vi på det ena och det andra" är tyvärr försvunna.
Och visst började vi dricka kaffe så småningom, men aldrig att vi har pratat extrapris om detsamma som vi trodde att man automatiskt skulle göra när man blev tant. Vi bara är och nuförtiden mest värstingmammor. På låtsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar