När jag lärde mig att leta efter ponnyer i Lituauen

Skrivet 2003

Det enda annorlunda med bussfärden från Vilnius till Kaunas var att vi då och då fick trängas med bönder på vagnar dragna av hästar på deras "E18". Annars var landskapet inte mer omväxlande än Västmanlands eget. 

Jag hade förväntat mig massor av den här resan, men ingenting av den blev som jag trodde, den blev mycket bättre. Min definition av bättre innebär alla sanslösa upplevelser, fantastiska människor och den oundvikliga konfrontationen av fattigdom och korruption. Det senare blev viktigt i samband när vi träffade personer vi hade att göra med i samband med vår praktik som marknadsförare inom Östersjöländerna. De var mitt emellan sin självständighet från Ryssland och önskan att gå med i EU. "Vanligt folk" kom som vanligt emellan.

När vår grupp från Sverige kom hem till hotellet, i princip varje kväll under två veckor, samlade vi oss i ett Kaviné som är en slags kombination av kafé, mindre restaurang och bar och låg i anslutning till vårt hotell. Det var en hemsk Kaviné. Flottet som låg längs väggarna förflyttades snabbt till våra kläder, vårt hår och våra slemhinnor. Detta var det Kaviné som ryssarna hade glömt att ta med sig. Ingen annanstans i Kaunas fanns det ett sådant motbjudande ställe och ändå var det där vi hängde för att samla kraft för att förberada/hålla ihop oss inför det som skulle kunna möta oss nästa dag.

Man mätte vin och vodka i gram, inte i centiliter. Vidare ställdes det (med en storslagna gester) fram neonfärgade sugrör i glas som var stötta lite här och var och man förväntades att se tacksam ut. Ibland kunde vi bli avundsjuka på varandra då någon fick en liten tårtduk under sitt vinglas, alla hade inte den turen. Vanliga vita servetter var delade två gånger och därefter klippta i små trevliga trianglar, men om man försökte använda dem som som sig bör, fastnade de bara i mungipan och hjälpte inte mycket. Ja, det var på detta Kaviné vi föredrog att hänga, i stället för att gå upp på respektive hotellrum och göra kväller.

Och så fanns den där trevlige mannen George från Kanada. Från alla seminarier, föreläsningar och konvent runt i om i Litauen är det honom som jag minns bäst. George representerade en kooperativ bank och vi fick glädjen att ta del av en föreläsning som han höll i Vilnius. Han levde efter devisen K I S S - Keep It Simple Stupid - som han menade hjälpte honom att glädjas i livet. George berättade också en story som jag vill återberätta eftersom att det är precis så jag vill uppleva med mitt liv.

Här kommer den.

"Det var en mor och far som hade två tvillingsöner. Den ene pojken var som oftast missnöjd, medan andra alltid tycktes att se det bästa i tillvaron. Föräldrarna var olyckliga över att de inte lyckades glädja den missnöjde sonen på något vis. 

När julen närmade sig bestämde de sig för att ge alla julklapparna till honom och kanske på det sättet få honom att bli gladare, den andre sonen skulle däremot inte få någonting. På julaftonen när den olyckliga pojken öppnat alla sina presenter så var han inte gladare än tidigare utan frågade i stället efter fler.

Den andra sonen, den gladare, undrade var hans julklapp fanns.
- Titta ut genom fönstret! uppmanade föräldrarna. Killen tittade ut och såg bara en stor hög med hästskit.
- Är det min julklapp? undrade han varpå han sprang ut och började hoppa i högen och kasta skit omkring sig.

Föräldrarna rusade efter och undrade vad i all världen han höll på med.
- Om det finns en hög med hästskit, så antar jag att det också måste finnas en ponny här någonstans."

Så förutom K I S S så älskar jag människor som letar efter ponnyer!