Att måla, skådespela, skriva, skulptera, komponera, sjunga och spela? Ingenting mer än känslan att vilja, tror jag.
Alla lever på så gott de kan på sina sätt.
Men för att fånga själva ”levandet”, livet, så uttrycker en del den känslan genom att på olika sätt skapa saker.
De ”visar” livet. Främst för sig själva, men om andra ser det så blir det även för andra.
Många konstnärer vet inte inte ens om att de är konstnärer, att det finns ett adjektiv för hennes/hans sätt att leva. Totalt omedvetet så lever denne person konstnärligt, men uppfattas oftast som suspekt av en allmänhet som tycker att det räcker att bara vara. Så som de själva lever till exempel.
För andra är behovet att synas och beundras större. Deras sätt att leva, att uttrycka sitt liv, ger sig till känna genom att vilja visa upp sig. Bli popstjärna, författare eller en djärv målare.
Det kan bli ett lyckat liv eller ett kaotiskt leverne, beroende på om de vet när de har börjat att bara gestalta sina liv och inte längre leva för sin egen del i första hand. De kan beundras ihjäl eller hånas till döds, oftast för att de inte längre kan leva upp till något som andra vela ha av dem.
Då livet är ett skådespel och vi alla spelar våra roller hela tiden, så finns det ju också möjlighet att byta scen om vi inte trivs (oavsett om vi utövar något ”konstnärligt” under tiden). Tycker man sig alltid ikläda sig narr/loser-rollen så är det kanske dags att byta till vinnarens, hur man nu vill tänka sig den.
Har man fastnat i rollen att inte vara ”den märkvärdiga” och blir som Yngve i ”Den bästa Sommaren”, en korrekt och bra människa, men som glömmer och gömmer sig själv hela tiden, så spelar man en roll som också är fel. Eller åtminstone känns fel eftersom man så småningom, sakta men säkert blir en bitter människa.
Vi tar i och för sig regi under hela livet på ett eller annat sätt, men valet att välja regissörer och framför vårt egna manus, ligger hos oss själva.
Jag vill ha fler roller i år och nästföljande, både självvalda och tilldelade (gärna spontana), men känns de inte
bra och att min möjlighet att få leva som jag vill blir begränsade, så ger jag fan i manuset och skriver om det.
En "pjäs i pjäsen" blir det vare sig jag vill eller inte, men jag kan ha möjlighet att välja om det blir en tragedi, fars eller vad som helst. Det är ju typ mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar