PK hade spelat in ett blandband utan blandning. Det var enbart "Summer in the City" med The Lovin Spoonful som gick på repeat, repeat, repeat på hög volym ända tills vi somnade.

Vad jag älskade hans skratt och hans avslappnande sätt att se på tillvaron! Vi skulle bo överallt, sa han, men alldeles säkert i Helsingborg eftersom det låg nära kontinenten så vi kom ut i världen direkt.

Innan vi flyttade någonstans så hade varsin lägenhet på Pettersberg. Jag bodde i en etta med kokvrå och sovalkov och Peter med sin kompis Roger, som han delade tre rum och kök och en garderob full med möss som de födde upp till att mata alla deras ormar i terrariet med.

På våra stereoapparater spelades Thin Lizzy, Santana, ZZ Top, Pat Benatar, Queen, Frank Zappa, Simon & Garfunkel, Judas Priest, Van Halen, Dire Straits, Neil Young, Ebba Grön, Bob Marley, Nationalteatern, Bowie, Genesis, ACDC, Pink Floyd, Ted Nugent, Black Sabbath, Ozzy, Rainbow, Pretenders och underbara The Police.

Peter hade en fri själ och sa att man aldrig skulle släppa taget om saker man tyckte om att göra, och så länge jag var jag skulle han älska mig. Man skulle inte aldrig förändra sig eller göra sig till för att någon annan ville det, menade han. Och det älskade jag honom för.

Efter ett och ett halvt år kravlöst förhållande släppte vi varandra helt utan bad feelings då vi helt enkelt hade blivit för olika. Växt ifrån varandra är ett annat uttryck.

Sista gången jag träffade Peter var lustigt nog i en hiss i ett av Pettersbergs andra många höghus. Han klappade mig på min höggravida mage och önskade mig lycka till. Vi var båda tjugofem år och jag väntade mitt andra barn. Själv skulle han till Sri Lanka efter att nyss kommit hem från en långresa. Han gjorde inget annat än reste omkring sa han, men PK skulle bara komma att bli tjugosex år då han nästan exaxt ett år senare dog på en av hans tripper runt om i världen.

Men för mig är inte Peter död, han är fortfarande ute och reser. Det är faktiskt också delvis sant då man inte vet vart man tar vägen efter man gått hädan, eller starvat av som PK skulle ha sagt.

Tjugotre år senare sitter jag här och spelar "våra" låtar på Spotify, skrattar för mig själv och funderar över hur jag 
som inte är någon på-repeat-människa kunde stå ut med "Summer in the City" på det viset och högt, högt tills vi somnade.